DELA
© Nya Åland

Om hen och knyppling

”Men snälla lilla du, hur tror du att man sköter ett företag egentligen?”, sade företagsledare i luren. Det var en intervjusituation och jag hade precis frågat om något som jag inte förstod riktigt. Jag hade väl väntat mig ett svar som klargjorde det jag undrade över.
Istället fick jag ”snälla lilla du”-svaret, ett välbeprövat tillvägagångssätt som passar att ta till när person A vill sätta person B på plats. Och rätta mig gärna om jag har fel, men jag inbillar mig att jag fick det svaret eftersom jag är en förhållandevis ung (personen jag pratade med kunde ju inte veta att jag närmar mig hela 30 jordsnurr och lider av konstant åldersnoja) och kvinnlig journalist.
Hade en äldre manlig kollega fått samma svar? Kanske, men jag tvivlar på det.

Nu tog
jag inte åt mig särskilt mycket av ”snälla lilla du”-svaret, men jag kan inte hjälpa att irriteras över det så här i efterhand. Det känns förlegat och gammaldags och uttjatat.
Det osar 1800-tal och fina damer som inte förväntas jobba eller delta i samhällsdebatten och vars viktigaste uppgift är att se söt och prydlig ut. Kanske knyppla en kudde eller så, på sin höjd (ja, så här tänker jag mig att det såg ut på 1800-talet – igen, rätta mig gärna om jag har fel).
Jag förstår att företagsledaren var irriterad på mig och min eventuellt dumma fråga, men jag hade förväntat mig mer än en klapp på huvudet och ett snudd på nedvärderande svar.

När jag
nu ändå har eldat upp mig vill jag också lufta mina åsikter angående ett uppmärksammat blogginlägg som publicerades i helgen.
Bloggaren och företagaren Blondinbella, alias Isabella Löwengrip, anser att hela ”hen-debatten” borde skrotas. Hon anser att män ska få vara män – och de har som alla vet mörkare röst, större händer och är orädda – och att kvinnor ska få vara kvinnor (de har höfter och bröst och är mindre risktagande). Att klä sitt barn i regnbågens alla färger försvårar för folk i ens omgivning att veta vilket kön barnet har och det kan ju bli jättepinsamt.
Då vet man ju inte om man ska gratta den nyblivna föräldern till den lilla tjejen eller killen! Det blir så svårt (ana gärna ironin här)!

Personligen ser
jag inte faran i att använda hen eller att klä sina döttrar i blått och söner i lila. Är det verkligen så farligt om man säger fel? Är det så illa att barn inte automatiskt kättjas fast vid vissa på förhand bestämda förväntningar på dem utifrån deras kön?
Jag tänker så här: om jag får en dotter någon gång så vill jag att hon ska slippa få ”snälla lilla du”-svaret om hon ställer en fråga. Jag vill att hon ska slippa tänka på hur hon ser ut vareviga stund och vill hon knyppla får hon hemskt gärna göra det, men det ska inte vara hennes primära uppgift.
Vi har kommit längre än så.

Minna Wallén