DELA

Om äckelgubbar och kall mökk

På helgmorgnarna är det numera mycket fridfullt i nummer fem på Njutargränden. Den yngsta invånaren är nio och den äldsta (jag) sover gärna till elva. Till och med den morgonpiggaste i familjen har med åren lärt sig att ligga och dra sig till framåt nio.
Med andra ord, när småbarnsföräldrarna i gränden redan varit på sitt första utepass och börjar tänka på lunch, då masar vi oss upp till morgonkaffet. När den första lilla lintotten kommer och ska låna mjölk är vi inte alls respektabla, och när andra vågen kommer ligger vi antagligen i soffan och läser.

Jag vet hur det känns att vara den som tittar in på friden och aldrig ha den själv. Jag minns hur jag längtade efter ens en halvtimme då inga krav skulle ställas på mig, då alla bara skulle vara tysta, då jag kunde få gå på toaletten ifred utan att någon kommer och rycker i dörren och gråter.
Och jag lovar, det är inte skadeglädje jag känner när jag ser en gullunge stå på näsan i en driva för femte gången och en mamma eller pappa bredvid som fryser om fingrarna och helt skulle sitta inne med en tidning och en kopp kaffe.

Om jag ler så är det bara av beundran över att så många föräldrar orkar så mycket, och av förundran för att jag gjorde det.
Tänk bara, i ett grannhus finns tre små pojkar, och där bakas surdegsbröd alla dagar. I ett annat finns tvillingar, och där företas både skidturer och dansas zumba. I ett tredje väntas tillökning och muras kakelugnar.

För ett tag sedan kom lilla brunlockiga till oss med sin mamma. Han klippte med ögonfransarna och sa, med darrande stämma: ”Jag vill ha kall mökk.”
Det var slut hemma.
Ni förstår att hos oss dricker vi bara kall mökk numera.

I födelsedagspresent nyligen fick samma herre, bland mycket annat, en knippa nycklar. Vid besök hos oss är lådan med nycklar nämligen mycket populär. Nyckelknippan var prydd med en bricka där mannen i vårt hus petat in en bild av sig själv.
Vad sa ungen när han såg det? Jo, triumferande; ”Äckelgubbe!”
Jubel bland allmänheten.
Hans bror, den lilla ljuslockiga, tittade på sin nyckelknippa och konstaterade; ”Nä, de Robert.”

I dag, måndag, är det premiär för soppdagar i gränden. Elva barn, åtta vuxna, en kastrull, matlagning för bara en familj per måndag. Kan det bli annat än kul? Eller katastrof då.

NINA FELLMAN