DELA

Odelad uppmärksamhet

I förrgår spenderade jag kvällen med farmor och farfar. Vi tittade på brusiga, härliga gamla videoinspelningar från barndomen. Först ut, julen 1996. Mina två yngsta syskon finns inte ens med, eller ja, mamma är väldigt stor. Det är mindre än en månad innan Signe ska komma till världen. Vi öppnar paket med stor entusiasm.

– En Bullerbybok! Det har du ju önskat dig, säger pappa.

Själva julafton kommer jag inte ihåg, men däremot flera av böckerna jag och min bror får. Jag kommer ihåg hur pappa högläste alla böcker om barnen i Bullerbyn för oss.

Inspelningen som fängslar mig mest är den när jag är med farmor och farfar på stugan i Geta. Jag är två-tre år gammal och har deras odelade uppmärksamhet. Det är som en reklamfilm för folkhemsdrömmen, den nordiska modellen.

För det mesta naken springer jag runt och gör precis vad jag vill. Farmor och farfar sätter inga gränser förutom att se till att jag inte skadar mig. Eller ja, farfar försöker leda mig i riktning mot stugan då och då.

– Frans, kom ska vi gå upp till stugan en stund. Jag hade ju kaffe kvar, säger han.

Fast inte en gång i hela filmsekvensen lyfter han mig tillbaka till stugan, det är bara ett förslag. Likaså när jag har varit med ut och tagit upp nät och sitter kvar i båten fascinerad av snurran frågar han tålmodigt om vi inte ska gå och rensa. Han frågar tills jag kommer med. När det är dags för rensning får jag lyfta fiskarna på plats och det får ta sin tid. Med en lite större gädda tar det säkert tio minuter. Farfar ser bara till att jag inte stoppar fingrarna i munnen på gäddan.

Jag brukar säga åt vänner utomlands att jag fick lära mig köra båt och rensa fisk när jag knappt kunde gå. Jag hade glömt bort att det faktiskt är sant.

Jag är innerligen tacksam för all uppmärksamhet jag fick. När jag växte upp trodde jag länge att alla vuxna var goda och fina människor. Det tog åtminstone till senare delen av grundskolan innan jag insåg att det finns elaka vuxna. Att alla inte hade vuxna som har tid för dem eller ens bryr sig om dem. Hur vanligt det är insåg jag nog först i gymnasiet. Jag tackar mamma och pappa och farmor och farfar för den naiviteten.

Idag jobbar jag min sista dag på Nyan och efter helgen lämnar jag Åland igen. Med lite perspektiv på den där känslan av rotlöshet.