Obligatorisk patientvecka
Denna sommar har jag tillbringat mycket tid på sjukhus, förmodligen mer än under hela mitt tidigare liv.
Orsaken är att min mamma fått en stroke. Eller fått och fått, den slog ner i henne som en blixt och lämnade henne knappt levande och svårt skadad.
Det är inte det jag ska skriva om.
Under besöken har jag fått lära mig om sjukhusrutiner. Jag har fått se vad grundvård betyder. Jag har sett hur det blir när avdelningar stänger för sommaren.
Jag har lärt mig om lyftteknik, hjälpmedel, dropp, kanyler, om hur lång tid det tar att mata en människa och hur lite tid det finns att göra det.
Flera gånger har jag tackat mig själv och alla goda krafter för att jag inte i ungdomen kände någon dragning till vården, för jag hade med all säkerhet inte klarat av det.
Allra mest har jag dock känt en djup, innerlig tacksamhet för att tillräckligt många gör det.
Det jag sett har fyllt mig med respekt för de kvinnor och fåtal män som gör jobbet – närvårdarna, primärskötarna, undersköterskorna.
Det är deras händer som lyfter, tvättar och torkar, de som uppmuntrar den uråldriga darriga tanten att orka med en sked till av krämen, de som bär in och ut och hissar upp i selar och klappar om.
När jag sett dem ta hand om min mamma har jag sett kärlek och respekt och snälla händer, och ofta undrat hur man orkar vara så medmänsklig fast man måste göra samma otacksamma, tunga jobb varenda dag, med för lite tid, för små resurser och en skrattretande låg lön.
Ju högre upp i hierarkierna man kommer, till läkarna, överläkarna och specialisterna, desto kyligare blir det. Mer tid, mer pengar, mindre hjärta.
Kanske är det så det är, att det som har proppat huvudet fullt med den specialiserade kunskap man behöver ha för att fatta livsavgörande beslut inte har rum i sig för att orka med varje orolig anhörig och varje hoppfull fråga.
Men ändå.
Om jag någonsin blir i behov av hjälp hoppas jag att ni finns kvar, ni som orkar stryka över pannan, uppmuntrar, tvätta och pudrar under armarna och allt som jag kanske inte orkar själv, och jag hoppas att ni får mycket mera pengar än ni får i dag.
Annars vet jag inte om jag vågar bli varken gammal eller sjuk.
Vore det möjligt att i politikerinskolningen efter varje val införa en obligatorisk vårdvecka då våra beslutsfattare kunde praktisera, inte som vårdare utan som patienter, då tror jag faktiskt att besluten skulle se helt annorlunda ut vad gäller resursfördelningen inom vården.
