DELA
© Nya Åland

Nytt år utan löften

Hos mig blommar det på trappan. Inte illa för att vara i januari. Och gräsmattan är grön och fräsch, utan att den behöver klippas.
Julrosen som tillbringat sommaren i en kruka i husknuten, fick i slutet på oktober följa med in i förrådet med några andra plantor jag försöker få att överleva vintern. När jag strax före jul råkade slänga ett öga på krukan såg jag massor med stora vita knoppar och en nästan utslagen ros. Fantastiskt.
Ute på trappan står den nu i sin fulla prakt och blommar mitt i vintern – eller vad det nu är egentligen. Förlängd höst kanske. Inte mig emot, jag gillar blommor och grönt gräs mycket mer än snö och hala vägar.
Förra vintern räckte bra till två, så utdraget lång och snörik som den var. Och det är skönt att slippa pälsa på sig en massa kläder när man går ut. Det måste däremot mina släktingar i Minnesota göra, -30 grader kallt har de och då är det vanskligt att överhuvudtaget sticka ut näsan.
Klart vi hinner få vinter och kyla ännu, men då blir det knappast så långvarigt. Vi kan väl inte få vit midsommar ändå – även om det skulle kompensera den gröna julen … 

Hur som helst finns det alltid något att säga om vädret, så omväxlande och oförutsägbart. Varken prognosmakare eller spågubbar lyckas hela tiden. Vi får ta det som det kommer, utan knot.
Ett nytt år igen. Tiden går underligt nog bara fortare och fortare och det blir svårare och svårare att hänga med. Man blir gammal och långsam och fattar inte hur det gått till. Plötsligt bara fungerar ingenting som det har gjort.
Anpassning är ordet. Ett jädra svårt ord ska jag säga. Har litet svårt för det, faktiskt. Men eftersom det sägs att man lär så länge man lever, kanske jag lär mig. Att anpassa mig efter alla nya begränsningar.

Jag har aldrig avgett några nyårslöften – vad jag kan minnas. Får man tro tidningar och populärmagasin lovar väldigt många att ändra sina liv i början av ett nytt år. Till det bättre då förstås, man ska träna mera, äta bättre, jobba mindre, ta hand om sig själv och sina relationer – bättre, bättre, bättre.
Det går säkert bra för någon och sämre för en del andra. Apropå den så populära 5:2-metoden för att gå ner i vikt läste jag nyligen Mark Levengoods åsikt.
”Min nya diet är 7:2! Ät balanserad och bra mat i sju dagar. Motionera två dagar i veckan. Rulla alla dietprofeter i tjära och fjädrar. Njut!”
Marc är en mycket klok man.

Det där med att träna har jag funderat mycket på. Jag har aldrig tränat, inte på allvar. Men jag har motionerat, mycket. Och jag har varit i god form, länge. Men inte nu längre.
Elva Kanonlopp och några Tjejmilar har jag bakom mig. Det är jag litet stolt över. Det gick bra tills ryggen sade stopp. Och knäna. Och fötterna. Nu säger hela kroppen stopp.
Sedan säger hurtiga specialister att man ska träna bort det onda. Jag gav det en chans, började på gym – och fick stora problem.
Nu, efter många om och men, kan jag säga att det dessutom var jättetråkigt och alldeles för dyrt – för en gammal människa.
Det betyder att mitt nyår varken börjar med gymträning eller 5:2 diet. I den varma bassängen gör jag mitt program en gång i veckan och så går jag till ladugården morgon och kväll och pressar fram svetten.
Jag lovar att det är bra – för mig. Man mår bäst av att göra det man gillar.

Maj-Len Lindholm