DELA
© Nya Åland

Nyckeln sitter i

Vad har man nyckel till? Till att öppna dörrar.
Vad är en naturlig plats för en nyckel? Ett nyckelhål, vad annars?
Så kan man tycka som kommande från landet och glesbygden. Inte ens 30 år i Mariehamn har lyckats utplåna den inställningen, inte helt. Men så kommer man till storstan.

Maken har flyttat. Inte från mig, nejdå, utan han har bytt övernattningslägenhet i Helsingfors. I tre dagar körde vi i skytteltrafik mellan Östra Böle och Kottby med flyttlådor. Först packa ner, så bära lådorna till bilen, köra till Kottby, bära in lådorna till hissen, rada in dem i hissen, åka upp, plocka ut dem så hissen blev ledig för andra och så slutligen bära en låda i sänder till lägenheten.
Det enklaste sättet att klara slutet var att låta dörren till lägenheten stå öppen, men med nyckeln i låset ifall den skulle slå fast.
Och där satt nyckeln fortfarande när vi packade upp och plockade in saker i skåp och lådor. Tills det ringde på dörren.
– Hej, jag är grannen här bredvid, välkommen till huset. Jag ville bara säga att ni har nyckeln i dörren , sade en ung dam och så försvann hon ut på en joggingrunda eller liknande.
Jag tackade för vänligheten och tog in nyckeln. Det var i söndags.
Samma på måndagen. Lådor bars in, tömdes, bars ut. När det så småningom lugnade ner sig ringde det på dörren. Den här gången öppnade maken. Det var en annan granne som ville tala om att nyckeln …

Jag vet. Det är jag som är godtrogen. Världen är inte så vänlig som jag inbillar mig. Inte som förr.
Före flytten var vi några dagar i Bryssel. Det var sol och varmt och jag promenerade från hotellet i EU-kvarteren. I den breda trappan som bortom kungliga slottet samlade en ung flicka in pengar för hemlösa, handikappade barn. Om man är gift med den europeiska handikapprörelsen säger man inte nej.
Medan jag ”registrerade” mig på hennes block, skrev in namn och summa bland annat, kom hennes kompis fram och lade sig i vårt samtal. Och plötsligt stod där en ung man, som mycket bestämt uppmanade flickorna att ”ge tillbaka hennes 50-lapp”. Den ena flickan blev förnärmat arg, jag förstod ingenting, han insisterade.
Och så pekade han mot marken. Där, under den andra flickan sko, skymtade en 50 euros sedel. Min. Tagen ur min plånbok medan jag väntade på växel.
– Flickorna kanske är hemlösa, sade jag halvt ursäktande till honom.
– Å nej, sade han mycket bestämt.
Inte såg de handikappade ut heller. Men väldigt söta var de, och trevliga tills de måste betala tillbaka det de hade tagit. Däremot hade jag helt frivilligt gett dem 10 euro, så det var kanske en bra affär i alla fall. För dem.