Nyan är ett hamsterhjul
När jag började på Nya Åland i juni tyckte jag ändå att jag hade en rätt bra bild av hur ens jobb som reporter ser ut. Man ringer folk och så träffar man folk och så skriver man ner vad de säger och poff så har man en tidning. En vecka senare tyckte jag fortfarande att jag hade ungefärlig koll på mina arbetsuppgifter.
Jag hade ingen aning om vad som väntade mig, skulle det visa sig. Hundskola, Kobba klintar och båtbygge hade ju inte varit så svårt. Spela in TV-speakar överlevde jag också. Första varningsklockan om att vissa dagar blir till större äventyr än andra började pingla lite försynt när sommarens vikarierande familjeredaktör en dag dök upp till kafferasten med trassligt hår och meddelade att hon hade klättrat på tak. Föga visste jag att jag bara tre veckor senare skulle få axla rollen som Nyans cirkusartist. Men det skulle jag alltså.
En lördag förmiddag klättrade jag och fotografen in på baksidan av ett väldigt dött cirkusområde. Efter en stund hittade vi den vi sökte och förklarade varifrån vi kom och att jag hade blivit lovad att testa på något cirkusaktigt.
– Hon lilla? sa cirkusens turnéledare och kastade en blick på mig, sedan en blick på fotografen.
Sedan fick vi gå därifrån. Cirkusartisterna hade varit till Arken kvällen innan och var trötta. Vi ombads komma tillbaka på eftermiddagen, vår tidigare avtalade tid till trots.
Några timmar senare var vi tillbaka igen och resten av historien vet vi alla. Som tur är var det i alla fall inte alla som såg hur brutalt vingligt och skakigt slutresultatet blev. Låt mig bara säga att min höjdskräck inte är att leka med.
Cirkushelgen var min första helg på jobb. Det var också första gången jag måste ta med mig min lilla tipskompis hem och vakta den. Tipskompisen är Nyans tipstelefon. Jag vågade knappt släppa den ur sikte. När jag kom hem på fredagskvällen stack jag ut och sprang min standardrunda. Både tipskompisen och min egna telefon fick följa med. När min telefon ringde fick min lillebror sitta med tipskompisen i handen och en uppmaning om att inte sluta titta på den. När jag gick i duschen fick min lilla tipskompis komma med in i badrummet i sällskap med penna och block. Det var jag verkligen inte beredd på att skulle höra till min arbetsbeskrivning.
Men vad jag var nästan minst förberedd på av allt när jag klev upp för trappan till redaktionen den där första dagen, det var ändå hur jobbigt det är med lediga vardagar. Efter min första helg på jobb var jag ledig bara två dagar, men rastlösheten kom krypande ändå. Jag hade inte koll på hur man kollar mailen utanför datorn på jobbet. Jag hade inte med mig tipskompisen. Det kändes tomt. Det var värre att vara ledig en vardag och missa vad som hände på jobbet än att jobba en helg och missa vad som hände i livet.
– Du är redan fast i hamsterhjulet, påpekade en kollega.
Det är jag.
Fredrika Fellman
