DELA
© Nya Åland

Nya kvistar på livets träd

När jag började jobba på Nya Åland för ett och ett halvt år sedan hade jag bott på ön ett halvår och någon på redaktionen (förmodligen Kiki) kläckte därför den fyndiga spaltöverskriften ”på ny kvist”.
Nu är det dags att ge sig ut på ännu en ny kvist i det krokiga livsträd som är mitt och som vanligt är det med blandade känslor sådant gör sig. När man släpper taget för de första stegen ut på kvisten vet man sällan hur stark den är eller om den är av typen som sträcker sig uppåt eller hänger neråt. Samtidigt är det just det som är spännande. Jag har liksom aldrig varit typen som klamrat mig fast i stammen.

Arbetsgemenskapen
på Nyan är av det bättre slaget och samma känsla av att vara med när saker händer får man knappast på andra ställen än nyhetsredaktioner. Då spelar det inte så stor roll om det som händer är bråk om Ålandspannkakor (jo men det är förstås en av de nyheter jag kommer att minnas speciellt) eller stora frågor som berör alla i landskapet.
Nu har visserligen världen ändrats radikalt sedan jag senast jobbade med nyheter och sällan är journalisterna först med något numera. Men på en tidningsredaktion kan man lätt förledas att tro det ändå.

På den organisation
jag nu börjar jobba, Handicampen, utspelar sig kanske inte de största världshändelserna. Däremot är det för dem som drabbas av sjukdom eller handikapp något av det mest omvälvande och livsförändrande de genomgår under sin livstid. I den mikrovärld som våra enskilda liv utgör är ett sjukdomsbesked minsann en världshändelse som kan ändra historiens gång på de mest dramatiska vis.
Själv var jag 20 när jag fick diagnosen på min hörselskada och jag gick hem till studielyan från sjukhuset med känslan av att livet var över. Jag var helt övertygad om att jag skulle bli döv inom en månad eller så, att jag aldrig skulle kunna ha ett normalt jobb, att ingen skulle vilja ha mig på något plan alls.

Nu gick det ju inte så.
Jag hör fortfarande fast ännu sämre än när jag var 20, men numera vet jag att det finns hjälpmedel för det mesta. Numera vet jag också att andra som har liknande erfarenheter kan göra väldigt mycket mer och på ett annat sätt än den skickligaste läkare. De enda som verkligen förstår hur det är att ha nedsatt hörsel är andra hörselskadade och jag är övertygad om att det samma gäller andra sjukdomar och handikapp.
Det betyder inte att människor inte känner empati. Det gör de allra flesta som inte är psykopater men jag tror att det helt enkelt inte är möjligt att ha en sådan inlevelseförmåga att man kan till fullo förstå.

Därför
är patient- och handikappföreningar så otroligt viktiga och därför ser jag med stor iver fram emot att börja jobba med alla dessa – oss – ålänningar som är som alla andra men inte riktigt.
Väl mött!

Anne Sjökvist