DELA
© Nya Åland

Nu har stadsjäntan blivit lantis

”Jag tänker minsann inte bo någon annanstans än i stan”

Precis så tänkte jag när jag var yngre och hade ambitioner med mitt liv. Jag skulle bo i en storstad, göra karriär och sitta på golvet i min lägenhet och skriva som Carrie Bradshaw i ”Sex and the city. I dag, när mitt största livsmål består av att nå fjärrkontrollen till tv:n med minsta möjliga ansträngning, ser livet helt annorlunda ut. Jag hamnade, efter mycket om och med, på Åland. I Lemland närmare bestämt.

Det är ingen hemlighet att jag är ganska klantig människa. Jag har en sjukt dålig finmotorik och är generellt ganska fumlig, tappar saker och sådär. Nu råkar det sig så att vi precis renoverat klart i köket i vårt hus efter en vattenskada. Den var inte mitt fel dock, utan får skyllas på en hungrig husmus och en undermålig avloppsslang till diskmaskinen. Härligt med ett nytt kök, eller hur? Jo visst.

Det är helt fantastiskt att kunna laga mat utan att tvingas bända upp besticklådan med en kofot då gångjärnen gått slut. Men för en klantskalle som jag är det rätt skrämmande med helt nya grejer. Jag bara väntar på att jag ska råka slå sönder ett vitringlas eller repa de nya träbänkarna. Och när det väl händer grämer jag mig i dagar.

I viss otacksam ton kommer jag ibland på mig själv att mumla: Sånt här behöver man aldrig oroa sig för om man bor i hyresrätt i stan.

Och så tänker jag nostalgiskt på hur det var att betala tusentals kronor i hyra för en lägenhet i city med ett enda fönster och obegripliga små utrymmen med benämningarna ”skafferi” eller ”klädkammare” där man staplade saker på hög och till slut inte vågade öppna med rädsla för att bli attackerad av en fallande sopborste eller en påse med kvällstidningar som man glömt bort att ta till återvinningsrummet.

Och så förtränger man att man delade en 105 centimeter bred säng med sin sambo i fyra år och att man faktiskt, ett antal tillfällen, vaknade av en smäll mot huvudet då man helt enkelt ramlat ner på golvet.

Samt den där gången då man ringde polisen efter 12 timmars konstant dunka dunka i lägenheten bredvid och att samma granne kort därefter skrek hora genom brevinkastet. Eller det faktum att man varje helg kunde höra någon skrikspy utanför porten efter en blöt kväll i krogdistriktet strax intill.

Nej, för det är så hemskt att vakna till havsutsikt och sova i king size-säng. Få ägg av grannarnas hönor och inte behöva bry sig om vilsna fyllon på helgnätterna. Kunna sova tryggt om natten och inte behöva ha säkerhetskedja på dörren. Och så övertygas jag återigen. Jag föredrar nog att bo på landet trots allt.