Nu har jag gett liv
I regel ser jag mej själv som en klippa. Jag är stabil, stryktålig och pålitlig.
Med de orden peppade jag mej själv när jag gick till Röda Kors-gården för att bli blodgivare. Jag fick många uppmuntrande klappar av sköterskor, receptionister och kaffetanter under min vistelse. Unga debutanter som tömmer kroppen på blod är uppskattat. Så långt allt väl.
Blanketten fylldes i som den skulle, hemoglobinvärdet såg bra ut (143) och själva blodgivandet gick utmärkt. Jag såg till och med till att ligga lydigt kvar i fem minuter efter att kanylen var utdragen. Sedan anslöt jag mej till övriga bandagerade människor i matsalen för att äta den obligatoriska mackan.
Det var där det svartnade. Huvudet snabbt ned mellan knäna löste rammelscenen, och jag satt istället framåtböjd bra länge. En kvart? En halvtimme? Jag vet inte. Jag vet bara att svetten rann som om jag var nykliven ur bastun. Så småningom noterade kaffetanterna den hukande tjejen i andra änden av rummet och, efter en kort utfrågning, tillkallades en sköterska som å det bestämdaste föste mig tillbaka till blodrummet för horisontellt läge på brits.
Mina protester lönade sej föga. Jag mådde ju trots allt bra igen.
Men jag lydde och låg där en bra stund och läste på om hur fina kringeffekter det kan ge det där med blodgivning. Plasma kan ges till alla, gruppen till den och den. Efter några glas juice bestämde jag mig slutligen för att jag mådde tillräckligt bra för att ta mig till bilen och återvända hem..
På väg ut stannade jag dock till för att prata med sambons faster, som var där som frivilligarbetare. Efter fem minuter svartnade det på nytt.
Vad fasen? Stolta, starka, hjälten Malin – vad blev det av henne?
Så. Ny brits. Nya gråthistorier i blodtidningen. Nya givare tillströmmade en efter en och lade sig på britserna intill mig medan jag låg där med fötterna i vädret och rent allmänt hjälplös. Menlös. Tröstlös.
Fastern skjutsade slutligen hem mej när blodbussen tagit emot sina 500 patienter och avslutat för dagen. Men nu har jag hur som helst givit blod. Och jag ämnar faktiskt gå i höst igen, när bussen återvänder. Då ska jag ta med någon som är vekare än mej, så kroppen begriper att vi inte har med svaga människor att göra.
– Det brukar vara en varje gång vi kommer hit som reagerar så här. Den här gången var det visst du, sa en av sköterskorna.
Äsch. Jag bara fejkade. Jag skulle testa vården. Du vet. Kan man få ett glas juice till?
Så här dagen efter, när detta skrivs, mår jag dock toppen. Det är precis som folk säger, man behöver tömma kroppen lite då och då. Och jag gav ju inte bara blod, i förlängningen kan jag ge liv.
