DELA
© Nya Åland

Nu har den kommit: Salmiak-chokladen är bäst i världen

Här snackar vi produktutveckling. Här pratar vi det fantastiska resultatet av en lång evolutionsprocess där många, många tidigare försök slagits ut. Enligt de mest entusiastiska är denna produkt rentav meningen med livet.
Det handlar, naturligtvis, om den nya Salmiak-chokladen. Fazers blå på utsidan, salmiaksgojsimojs på insidan. Det är sååå gott. Jag är ingen stor godiskonsument längre, men när jag köpt min första platta kunde jag inte hålla mig, jag åt upp hela, med en gång. Kändes lite tungt i magen efteråt, men det var en sådan njutning.

För alla oss som i åratal testat på olika blandningar av choklad, lakrits och salmiak är detta så nära en religiös upplevelse man kommer som agnostiker. Efter en testrunda på redaktionen var reaktionerna överväldigande positiva. Det var faktiskt bara en som avböjde – han hade funnit sin ultimata njutning när Fazers blå med Marianne-krisp dök upp, och var inte intresserad av något annat godis ever again.

Jag har en god vän som faller i extas över Fami, detta 70-talsgodis som gjort comeback i en våg av annat retro-godis. Fami var aldrig gott, det var billigt, men för min vän smakar det barndom och njutning över alla andra. Kunde jag få sätta tänderna i en Markant (Marabous romrussin-stång) vore jag en lycklig kvinna, eller så skulle jag slutgiltigt inse att rom och russin och godis är en dålig kombination. Det är nämligen inget jag gillar i dag, men under en period i tonåren åt jag minst en Markant om dagen.

Åter till Salmiak-chokladen. Enligt testarna på Nyan vore den ypperlig på vaniljglass eller inbakad i en chokladtårta. I Skottland, där sådant lär vara populärt, kunde man tveklöst doppa den i smet och fritera den.
Jag tycker, kalla mig gärna gammalmodig, att godis är bäst rakt av, gärna lite kyld. Varm, klibbig choklad är inte bra och salmiaksjoxet i den här produkten är godast om det är lite stelt.

Jag förstår om någon nu tror att jag blivit otillbörligt bestucken av Fazer. Så är inte fallet. Detta har jag skrivit av egen fri vilja och utan att ha mottagit så mycket som en enda liten chokladplatta i muta. Vem vet, den här gången kanske jag hade tackat ja. Vad är väl resor och diamanter mot det ultimata godiset.
Fresta mig inte.

NINA FELLMAN