DELA
© Nya Åland

November-ångest inställd i år

November är (i år) det nya oktober. Det envisas med att vara milt och disigt och snöfritt och så väldigt vackert.
För en novemberhatare som jag är det förvirrande. När ska det komma, det där isande kalla, slaskiga, vinande, fula som gör att man uppfylls av vackra, varma tankar när adventsljusstakarna äntligen kommer fram?

Med tre veckor kvar till advent borde årstidsångestens vågor redan slicka oss under fötterna med sin kalla tunga. Vi borde ligga insnurrade i kallsvettiga täcken och med förtvivlat gny att vi inte vill stiga upp förrän i april.
Icke. Här studsas det ur sängen med en sång, krattas och skrattas glatt åt lönnlövens dans, som vore livet en reklam för H&Ms höstkollektion. Jag har ännu inte hört en enda människa sucka om att det är mörkt preciis hela tiden, trots att det är preciis lika mörkt som samma tid i fjol.

I helgen kom ytterligare ett bevis på att tiden är ur led. Tvillingbröderna Bus kom och ringde på, den ena med handen hårt knuten kring en skatt som min Lillsippa skulle få. När hon kom ner från kammaren öppnade gossen sin hand. Där ringlade piggt ett antal riktigt präktiga daggmaskar, nyligen uppgrävda ur mjuk mark.
Att en av maskarna sedermera gick av har inget med november att göra.

Nu ska ju inte jag vara den som klagar. Om november ska vara på det här viset så är det ju närapå uthärdligt, och om december dessutom (enligt prognoserna) blir kall och snörik, då är det ju som om årstiderna inordnat sig i det där mönstret från gamla skolplanscher om hur det ska vara.
Nyligen tittade jag på gamla fotografier, några stycken av mig och mina syskon i slutet av 1960-talet, början av 70-talet. Förut när jag så de bilderna kändes det som modern tid. Det var på något sätt ändå i nuet. Nu inser jag när jag tittar på de tjocka, korviga strumpbyxorna och minns hur de kliade, på min ofantligt oklippta frisyr och de hemstickade tröjorna som gjorde att armarna stod rakt ut på små barn, att den tiden är lika avlägsen som 1950-talet kändes för mig som ung.

Just nuet är så starkt närvarande, och snart är det dået, och då är det ingen som kommer ihåg att november 2011 var särdeles varm och att jag därför kände mig osedvanligt pigg för årstiden.
Bäst att bara njuta av det.

Nina Fellman