DELA
© Nya Åland

Nokia 3510i, rock on!

Du kommer där och visar upp din nya HTC eller Smartphone eller vad sjutton du nu har. Du demonstrerar alla fina funktioner och spel och annat som finns på den. Men ringer vet du inte hur man gör, än mindre messar eller tar emot samtal.
Och så tappar du den i gatan och den går sönder.
Du tar den in till butiken som säger att det var ditt eget fel, de kan inte göra något åt det, garantin täcker inte, tack och adjö. Och så rök din nya flashiga telefon.
Vet du vad jag har?
En Nokia 3510i. Haft den sedan jag var nio och den håller ännu.
Visserligen har jag bytt ut mig till lite (märk betoningen på lite) modernare grejer sedan dess, men jag har min första mobil kvar. Den har varit med om en hel del äventyr.
Jag har tappat den i en skidbacke där den hamnat under ett gäng snowboardare. Den höll. Jag tappade den på hård asfalt. Den höll. Jag hade till och med glömt den en gång ovanpå trunken på bilen på vägen hem. Lyckligt ovetande åkte vi hem i mammas Mitsubishi. Och när vi öppnade dörren, vad låg kvar om inte min trogna gamla Nokia med Marimekkoskal? Alla som haft en sådan telefon (och det var många som började med en sådan!) vet hur bra den var. Då.

Min far har också kvar sin allra första mobiltelefon. Det är en av de mindre modellerna från sjuttiotalet – en låda med lur som fungerade med srhi-nät, som tyvärr är avskaffat i dag, men guld värt förr. Dålig täckning – pft, fanns inget sådant på den tiden. Nej, pappa tog ut den mitt i skogen när han skulle hugga och det gick utmärkt. Ladda batteriet några timmar före och den fungerar fint.
Så är det inte med dagens mobiler – nej, på färjorna går det inte att ringa, inte heller i biltunnlar eller just mitt i skogen.

För den delen var de kanske inte särskilt snygga eller små. Men vad gör väl det? Vi har så mycket andra personliga grejer. Fast visst, telefonen kanske ska vara en sådan grej.Och det kan man ju ordna med några klistermärken. Eller glitter. Det gäller att vara kreativ.
Fast en lilaglittrig megalåda med en massa muffinsklistermärken kanske inte ser riktigt klokt ändå när jag tänker efter.

De flesta har i dag mobilen till spel och Facebook. Som också finns på iPaden och på datorn, som vi ändå har med oss överallt. Är det verkligen så viktigt för oss att vi absolut inte klarar oss utan det en enda minut på stan? På promenaden ute på landet? På färjan till Sverige? Kanske, om man är lätt uttråkad.
Jag tror att mobiltelefonerna i dag har gjort vissa generationer lite bortskämda. Förr var det inte så vanligt med att barn och unga hade egna telefoner, och inte blev de så lätt uttråkade för det. Vad har hänt med dagens ungdomar? säger jag redan som 20-åring.

Allt kanske inte var bättre förr. Men mobiltelefonerna verkar i alla fall ha varit det. Till en viss del i alla fall.

Johanna Danielsson