Ni finns, kära läsare!
Det finns inget så uppmuntrande som att se att det faktiskt finns människor som läser det man skriver. När Nya Åland firade sin 30-årsdag med öppet hus fylldes varje vrå av huset av sorl och glada skratt. Tipsrundans fråga nummer tre fanns vid mitt skrivbord och många ivriga besökare funderade över kvällschefen Mårtens speciella hobby. Utan att säga svaret rakt ut kunde jag hjälpa till genom att listigt (?) få besökarna att eliminera alternativen grodor och choklad och pricka in det rätta svaret, frimärken.
När jag tittade ut genom min lilla fönsterglugg hade jag utsikt över syrenbersån med korvgrillning där Conny och Delice turades om hålla grillen fräsande.. Syrenerna hade prickat in sin blomning speciellt för denna dag och synen kunde knappast vara vackrare. Där satt våra läsare i glatt samspråk med varandra. Kostymklädda män, barn i shorts och kvinnor i sommarblusar.
Även om arbetet inte flöt på så bra som det borde (till stor del beroende på att hela landskapsförvaltningen var på ledig på grund av självstyrelsedagen) var det en glädje att bli störd i arbetet av besökarna. Glada skratt och höga röster från nedre våningen fick oss på övre våningen att ständigt gå från våra platser och kika ner. Näringsliv, politiker och pensionärer i en salig blandning.
Och för en tidning som ses som underdog på den åländska marknaden är det skönt att ha en dag av idel lovord. Få höra andra människors minnen om Nya Ålands historia. Få veta varför våra prenumeranter valt just oss. Och få höra ännu mer detaljer om tidningskrisen 1981. Tidningskrisen som man läst om och hört om, men ändå ständigt lär sig nytt om. Varje andelsägare, varje prenumerant, varje läsare har sina minnen och de skiljer sig från varandra.
För min del kunde vi ha öppet hus alla dagar och egentligen har vi det. Det är inget som hindrar att våra läsare kommer in vilken vardag som helst och delar med sina synpunkter om vårt jobb. Korvgrillning och kladdkaka har vi inte varje dag, men vi tar oss tid att lyssna på beröm. Och konstruktiv kritik.
Att träffa så många Nya Åland-vänner på en gång ger en lätt euforisk känsla, ungefär som vara med i ett vinnande VM-lag. Vi-känslan, stämningen, hejaramsorna, allt finns där. Och så får man en adrenalinkick som räcker i trettio år till.
