DELA
© Nya Åland

När planerna spricker

I dagens värld ska allt planeras på förhand.
Man bokar färjbiljett med buss på nätet. Man nätshoppar också bussbiljett för att så fort som möjligt nå sin slutdestination.
Man förutsätter att allt klaffar, att inga förseningar inträffar och att man sen bara behöver skicka ett mess när man närmar sig målet: Är framme kl 14.22.
Man slipper tänka (utöver att ta reda på från vilken utgång bussen går på Cityterminalen).
Gäsp och gäsp. Ett utomordentligt tråkigt sätt att resa om ni frågar mig.

Därför
tänkte jag göra helt tvärtom när jag senast reste till mitt lilla barnbarn i Dalarna.
Jag inledde starkt med att läsa fel avgångstid för Rosella på lördag morgon. 7.30 blev av någon anledning 7.45 i min värld. Men så är annonsen också liten och siffrorna verkligen pyttesmå.
Rosella har redan lagt ut, sa damen i biljettbåset när jag undrade varför det var så lite folk som skulle med. Jaha, sa jag som inledningsvis blev lätt snopen.
Och nu äntligen fick jag en möjlighet att tänka själv, hitta utvägar, ta reda på och sy ihop olika lösningar för att ta mig fram utan att förlora alltför mycket tid.
Jag gnuggade både händerna och geniknölarna.

Kollade
klockan. Gick hem i rask takt och purrade maken som placerades i bilen i yrvaket tillstånd med destination Berghamn. Hann med Eckerölinjen med knapp marginal.
Ombord på färjan fastnade blicken på min kollega Kiki som tursamt nog var på väg till Uppsala ensam i bilen. Liftade med henne (varmt tack) och hoppade av vid tågstationen. Missade ett tåg som avgick minuten senare mot min destination. Köpte biljett i Pressbyrån till nästa tåg, förstaklassbiljett eftersom inga andra fanns kvar.
Träffade en käck dam från Dalarna på perrongen. Hon skulle hem till Rätttvik och fira jul med syskonen. Hon höll mig sällskap hela vägen, och för varje station vi passerade blev hennes dalmål allt bredare.
Det var härligt att höra. Tyvärr kände hon inte till Rättvik Butchers, basebollklubben som har en egen raggarfanclub i bygden. Men hon lovade fråga sin bror som är bofast i hembyn.
Någon förstaklassvagn hittade vi inte inför avgången, bara en sjabbig vagn med en handskriven lapp: I klass. Lappen skrämde bort alla andra så vi hade väldigt mycket svängrum, min reskompis och jag. Det märkte vi när folk steg av i massor på stationerna.
De hade minsann fått trängas bland populasen.

Och
när var jag då framme? Jo, 14.37. 15 minuter senare än om min ursprungsplan hade fungerat.
Dessutom slapp jag omvägen runt Stockholm och träffade på köpet en dalkulla.
Sämre kan man ha det när man reser. Och uppiggad blev jag.

Annika Orre