DELA
© Nya Åland

När orden tar slut

– Du kan väl skriva en spalt idag?
Så började dagen. Inga problem tänkte jag, jag offrar mig, skriver en spalt om ingen annan vill. Hur svårt kan det egentligen vara? Det är drygt 2500 tecken man skall klämma ur sig. Ingenting mot de tiotusentals tecken man skriver under en hel arbetsdag. Men nu när jag väl skulle sätta mig för att skriva den här jäkla spalten var det banne mig omöjligt att komma på något att säga. Orden verkade helt plötsligt ha tagit slut, idéerna är som bortblåsta och det finns inget, absolut inget jag kan tänka mig att skriva om. Samtidigt närmar sig kvällens deadline med stormsteg. Så jag skriver om skrivkramp.

Skrivkramp
är antagligen det värsta en skribent kan råka ut för. Vissa lyckliga verkar aldrig få skrivkramp. Det är de som klarar av att skriva spalt även när de inte har något att säga. De som kan klämma ur sig något ändå. Ungefär som en idrottare som även när han är ur form klarar av att hänga med i täten. Det är där man vill ligga. Man vill inte klappa igenom och hamna sist bara för att man har en dålig dag. Skrivkramp får inte resultera i ett blankt papper. Liksom sommartorka inte får resultera i blanka nyhetssidor. Vi är så illa tvugna att prestera trots att det egentligen inte går.
Förut led jag aldrig av skrivkramp. Det var så roligt att skriva så jag skrev dagbok vareviga dag. Jag till och med startade en blogg. Förstås påverkades jag väl en del av alla andra medie- och kommunikationsvetare på universitetet som alla hade varsin, man ville ju hänga med, vara en av alla hundratals mediestudenter i bloggosfären. The World of Em, My Awesome Blog, Sylvias systrar. Där uppe bland dem, där ville jag hänga.

Att blogga dagligen
gick bra i ett år. Ungefär fram tills jag började skriva b- och c-uppsatser. Sedan tog orden och inspirationen slut, eller rättare sagt, de placerades i akademiska uppsatser i stället för i bloggen eller i dagboken. Nu är det likadant. Orden hamnar i nyhetsartiklar, polisnotiser och bildtexter. De räcker inte till för att fylla något annat. Varken bloggen, dagboken eller den här spalten.
På måndag går jag på ledigt. Två veckor som skall ägnas åt precis allting förutom åt att skriva. Jag lovar, jag tänker inte så mycket som ta i en penna om jag inte måste. Sedan kommer jag tillbaks. Förhoppningsvis inspirerad och full med ord som längtar efter att sättas till pappers. Tills dess hörni. Ha det fint.
Det här är 2441 tecken. Fler får jag inte ur mig.

MALIN LUNDBERG