DELA
© Nya Åland

När morfar var ung

Häromdagen var det hundra år sedan min morfar föddes. Jag kände honom aldrig egentligen eftersom han gick bort när jag bara var en liten enerverande tvååring, men jag brukar ibland fundera på hur annorlunda hans liv var jämfört med mitt. Han föddes strax innan första världskriget, jag på det glada 80-talet. Man kan lugnt säga att vi fick helt olika förutsättningar med oss i livet.

När han tog körkort, till exempel. De evighetslånga, ångestladdade övningskörningstimmarna som jag tvingades genomgå (och som i ärlighetens namn ändå inte resulterade i en särskilt god bilförare) kom inte på fråga på morfars tid. Jag har fått berättat för mig att han helt enkelt stegade in hos länsman (eller vad nu sådana där farbröder som bestämde på den tiden kan tänkas kallas) och meddelade att han ämnade ta den där körlappen. Länsmannen (kommunordföranden? byhövdingen?) bad morfar ta en tur med bilen som stod utanför.
– Bara runt gårdsplanen, det räcker, sade länsman.
Morfar satte sig snällt i bilen och körde ett varv i gruset, allt medan länsman stod i fönstret till sitt länsmanshus och tittade på.
– Mycket bra! Här har du körkortet, var så god! sade länsman när morfar kom in igen.

Den icke-befintliga körskoleutbildningen till trots jobbade morfar sedan flera år som chaufför. Jag, som alltså under ett helt år nötte trafikregler och mörkerkörning, är i dag en ganska usel bilförare och skulle kissa på mig av nervositet om någon skulle tvinga mig att jobba som någon typ av chaufför.

En annan sak – morfar gick till sjöss som 13-åring. Han jobbade i kabyssen, lagade mat till sjömännen som slet under de långa seglatserna. Ibland när jag besöker Ålands sjöfartsmuseum går jag in i gamla interiörerna från Herzogine Cecilie. Går in i det minimala köket och tänker mig att det kanske var ungefär så här det såg ut i morfars fartygskök också. Inbillar mig hur han slet och svettades för att förse alla de andra med mat.
Tänker att han kanske, liksom jag, hade ett känsligt balanssinne som inte tålde allt för gungigt väder. Att han kanske längtade hem ibland. Att han säkert fick uppleva spännande ställen och människor som många av dagens unga Finströmsgrabbar bara kan drömma om.

När jag var
13 år var mitt största bekymmer i livet vilka kläder jag skulle välja på morgonen, hur jag skulle få killen i 8D att inse att han inte kunde leva utan mig, och hur jag skulle ordna skjuts till stallet. Att jobba fanns inte ens i min tankevärld.
Mitt första sommarjobb hade jag två år senare och det blev en sådan chock för mitt unga, oerfarna jag att jag sade upp mig efter två veckor. Det jobbet var för övrigt också i ett kök. Ödets ironi.

Minna Wallén