När kylan kniper på rätt sätt
På måndag morgon visade termometern på Gjutargränd -13,4 grader. Kvällen före, när Lillsippan och jag var ute på promenad med grannens hund, var luften klar, torr och kall, och snön knarrade under skorna.
Ni vet.
Om jag vore född i Tamil Nadu eller Kongo eller Amazonas, och plötsligt hamnade i det nordiska december, skulle jag förmodligen dö av skräck eller åtminstone tro att jag skulle göra det.
Jag skulle tänka att det är omöjligt att andas denna luft som är som att dricka ner isbitar i lungorna, att min hud skulle vitna och falla av, att min kropp inte skulle kunna hålla sin värme. Jag skulle tro att världen var död.
De gånger jag varit på väldigt varma och fuktiga platser har jag förstås njutit av värmen och skönheten och det fantastiska växt- och djurlivet, men jag har också känt ett obehag, ett främlingskap inför att själva luften är fel, för smetig och klibbig, för mättad att lukter, för påtaglig.
Jag har väntat på svalkan, på torrheten, på hur kläder känns mot huden och kudden mot nacken när världen är som den ska vara.
Säkert skulle man vänja sig, men jag tror att det är svårt. Jag tänker mig att det är en sak vad huvudet befaller och vad man vet, och en helt annan sak vad man känner om var man hör hemma.
Många flyttar i världen, för att de är tvungna. De byter värmen och fukten, eller värmen och torkan mot en nordisk kyla, mot skira, kalla vårar och svala korta somrar.
Säkert lär de sig att uppskatta det som är här, men skulle det vara jag skulle jag hela mitt liv i huden, i lungorna, i fjunen på mina armar sakna det som snö doftar när det är kallt, det som fyller hjärtat när smältvatten porlar, det som klibbar när björklöven spricker. Helt enkelt, det som känns rätt.
Många gånger har jag förbannat november, den envisa, oinsmickrande, mörka november. Till och med den skulle saknas i min kropps rytm om jag inte var här.
Det finns väldigt mycket rationellt att säga om flyttning och främlingskap, om integration och anpassning.
Ingen säger så mycket om att ska kännas rätt i luften, att det finns något som är hemma, som man kanske saknar i hela sitt liv när man inte är där.
