DELA
Foto: Porträtt Ida Jansson

När jag skulle springa 10 k

I mars i år frågade vd:n Patrik Ekblom om någon kunde tänka sig att vara med i sponsorernas löpargrupp inför välgörenhetsloppet Together 4 Life den 10 juni. ”Om ingen annan kan tänka sig att göra sig till åtlöje så kan jag vara med”, svarade jag. Och eftersom ingen annan ville det så blev jag och kollegan Carin Karlsson två av medlemmarna i löpargruppen.

Och som vi har löpt. Med brinnande lungor och blodsmak i munnen. Runt löparbanan på Wiklöf Holding Arena och uppför Fågelberget. På motionsbanan bakom Islandia och uppför Badhusberget.

All tortyr denna under ledning av Jessica Nordberg, Patrik Broo och Cassandra Blomqvist. ”Jag skulle vilja tycka att det är roligt att springa”, sade jag i början. Nu, fem månader senare, tycker jag fortfarande inte att det är jättekul. Men jag kan tänka på annat än hur jobbigt det är.

Jag har insett att det kommer att ta tid innan jag springer som Jessica, Patrik och Cassandra.

När Jessica springer är det som ett lokomotiv som tuffar på i stadig fart genom allt. Det enda man ser av Patrik, när han springer, är ett gult streck. Och när Cassandra springer så är det lika lätt som alven Legolas i Sagan om Ringen. Hon liksom studsar fram som en graciös antilop.

Och som jag har haft träningsvärk. På ett sätt som jag inte trodde var möjligt. Små ömma punkter i lår, rumpa och vader. Som jag har svurit över den långa trappan och avsaknaden av hiss upp till redaktionen.

När datumet för loppet krupit allt närmare har jag funderat på distansen. Fem eller tio? Till slut bestämde jag mig för tio kilometer, trots att jag aldrig någonsin sprungit ens i närheten av en mil. ”Det får gå som det går, hoppas jag överlever”, tänkte jag.

En av löpargruppsmedlemmarna, Tanja Eklöw, har gett namn till en metod som vi numera kallas Tanja-metoden. Man springer till exempel tio minuter, går en minut innan man springer tio minuter till och sedan går en minut tills man sprungit tio kilometer. ”Tanja-metoden kör jag på”, tänkte jag.

Veckan innan loppet fick jag ont i halsen. Och med ont menar jag en förskräcklig smärta. På hälsocentralen konstaterades det att jag hade streptokocker och skulle äta antibiotika i tio dagar.

Vilket antiklimax.

Nu, drygt en månad efter loppet, är mina tio kilometer fortfarande osprungna. Så gick det när jag skulle springa tio kilometer.