DELA
© Nya Åland

När jag sjöng i Ålands radio … 

Vet ni vad – jag har sjungit i Ålands radio! Och ingen har märkt någonting.
Jag höll på att inte märka det själv ens, det var så otroligt många som överröstade mig. Inte för att jag sjöng falskt eller dåligt på något sätt, för det gjorde jag inte, det var bara det att vi var så många i kören.
Det jag kände igen det hela på var den mycket långsamma takten, den som höll i taktpinnen var nämligen ingen mindre än den åldrige professor Otto Andersson, och så långsamt men ändå med sådan känsla har jag aldrig varit med och sjungit ”Den blomstertid … ” varken förr eller senare.

Året var
1966 och det var stor nordisk sångfest i Mariehamn, ett fantastiskt evenemang för sin tid. Och jag var med liksom min goda vän Maggie från Godby och min kusin Roger förstås – egentligen var det hans förtjänst från början, för det var han som hade lockat mig med i Finströms-kören, så jomalbo jag var.
Nu undrar du väl hur i all världen jag i det här sammanhanget påstår att jag sjungit i Ålands radio. Men häromdagen sändes en gammal repris på ett inslag från firandet av Otto Anderssons 100-års minne 1979, i det inslaget fanns inspelningen från 1966 i Idrottsparken.
Jag vill inte påstå att jag minns det som i går, men som i förrgår kanske. Det var en fantastisk upplevelse att få sjunga i en tusenstämmig jättekör med den legendariske musikprofessorn som dirigent. Tårar glittrade i mångas ögon.

Han bar
förstås sin kännspaka vidbrättade svarta hatt, jag minns hans vackra vita hår, yviga mustasch och långsamma men taktfasta armrörelser när han dirigerade oss i den välkända sommarpsalmen. Ett sångarminne för livet faktiskt.
Annars hade vi, Maggie och jag, riktigt roligt, allvaret till trots. Är man ung så är man och det var fler än vi som var unga på den här stora sångfesten. Klädda i folkdräkter var vi förstås också. Maggies bindmössa var för stor och hängde ner över öronen, det var mycket roligt – tyckte jag.
Själv hade jag lånad jomaladräkt och den var rätt mycket för stor, hela dräkten. Livet glappade i ryggen och kjolen hade jag nålat ihop under förklädet så det blev bula på magen – det tyckte förstås Maggie var ganska kul.
För att återgå till radioreprisen så innehöll den också en intervju med Otto Andersson från det stora sångfestevenemanget. Det var spännande att höra honom igen. Otto Andersson var en mycket respekterad kulturpersonlighet men med ett vänligt tilltal, jag tror säkert att humorn glimmade till under hattbrättet ganska ofta.

Tänk att
en gammal radiorepris helt plötsligt kan väcka så angenäma ungdomsminnen. Men är en repris tillräckligt gammal så.
Hur som helst så har det gått många, många år. Körsjungandet fick ge vika för kvällsjobb, familj, sammanträden och allt möjligt annat. Men jag tänkte många gånger, att sen när jag får tid, då ska jag sjunga i kör igen. Det är ju så roligt.
Men nu när tiden möjligen skulle räcka till – då kan jag inte sjunga längre. Så kan det gå, man får vara glad ändå och leva på minnen.
Mellan ungdomsvännen Maggie och mig skiljer det numera nästan en hel värld, det är så långt till Shanghai, men vi vet var vi har varandra och e-posten funkar bra.