När jag säger skarv, tänker du på…
Det klagas och det klagas och man önskar ju verkligen att man kunde vara lite positiv, men si, det går inte.
Varför, varför, ska man döpa en skärgårdsfärja efter en så osympatisk och illa sedd fågel som skarven? Är det inte höjden av dubbelmoral att först bevilja jakttillstånd för skarv, och sedan försöka släta över det med ett litet färjdop?
Framför allt – de förbannade fåglarna skiter på mitt badberg! Och det luktar, nånting vettlöst. Stora blaffor kommer det ur dem, som ur jättelika måsar med diarré. Jag tror verkligen inte (vad Johan Mörn än säger, även om han tycks veta det mesta om vad man kan äta av det som går att slå ihjäl på Åland) att en fågel som gör ifrån sig så äckliga saker verkligen är ätlig.
Jag kommer alltså aldrig att kunna åka med Skarven utan att förknippa den med, ja, fågelbajs. Och ursäkta mig, men jag tror inte att jag är den enda.
Skulle det bli aktuellt med en diskret lite namnändring har jag några förslag. Förvisso har ju alla färjor hittills fått namn efter sjöfåglar, men traditioner är till för att brytas. Låt oss alltså ge färjorna namn som bättre återspeglar det moderna skärgårdslivet, och inte hänga upp oss så förfärligt på allsköns fåglar som en modern människa inte kan skilja från varann annat än genom mängden kacka som kommer ur dem.
Varför inte satsa på it istället. Vi kunde ha Bredbandet och Surfaren, Modemet och Musen, Nätet och Länken. I ärlighetens namn är det fler skärgårdsbor i dagligen är beroende av dem än av Prackan, Ådan, Alfågeln eller den förbannade Skarven.
Ett annat djur som väckt mitt synnerliga missnöje denna sommar är haren. Haren, snarare. Den Hare som än en gång ätit upp all min rucola och spenat, men lämnat grannens kryddor helt ostörda. Den Hare som kröp in under hönsnätet på min odling och skrattande tuggade i sig allt utom stjälkarna.
För den Haren finns en kula reserverad i svärfars bössa, och ett recept i Jamie Olivers italienska kokbok, med mycket örter och vin.
Alla andra djur kan för min del få hålla på och vara naturliga bäst de vill. Till och med den skogsmård som tidigt i somras graciöst och smidigt sprang förbi stugan. Jag har hört andra som muttrat om rovdjur och fågelägg, men jag bryr mig inte. Mården luktar inte, äter inget som jag vill ha och är dessutom riktigt söt.
Vadå? Att naturen inte är en dekoration som bara finns för människans höga nöje? Nähä. Varför är det då så många människor som spatserar omkring med stora djur i andra änden av ett snöre och med en påse redo för att plocka upp deras bajs?
Nina Fellman
