DELA
© Nya Åland

När jag hjälpte (eller stjälpte) Naturen

Det är en ständig kamp på våren mellan kråkorna och min familj. Så fort en eller flera kråkor visar alltför stort intresse för vårt uthus i skärgården går larmet. Alla rusar ut med diverse tillbehör och väsnas och sjasar.
Vi är alla ute efter samma sak, skrakungarna på vår uthusvind. Vi vill skydda dem och kråkorna vill äta dem.

Jag skulle påstå att kråkorna leder stort hittills, men i helgen gjorde min familj en massiv och ovanligt aggressiv insats för att skydda skrakungarna. Fast det hela började med ett misstag från vår sida. Inte min då, utan en annan vuxen i min familj.
Han ville kika upp på vinden för att se om äggen kläckts och därför skulle han försiktigt kika över kanten vid trappan. Till hans förtjusning och förskräckelse flög två skrakhonor iväg och plötsligt myllrade det av pipande skrakungar på vinden. Och sedan ramlade en ner i vedhuset, och så en till. Jag blev tillkallad och med hjälp av handskar (för jag vet ju inte om vår lukt skrämmer bort mammorna) fångade vi två och lade upp dem på vinden igen. Problemet var att det trillade ner flera hela tiden. Så vi fick ge upp.

Genom
fönstret såg vi sedan när fem små skrakungar hittade varandra och pipande började ta sig över vår enorma gräsmatta. Mamman cirklade runt, runt men landade inte. Så det var att sitta kråkvakt igen. Skrakungarna hoppade slutligen ner i diket. Men rastlösheten och oron tog över. Jag smög ut och märkte att skrakungarna var åtskilda. Två låg kvar i diket och tre hade tagit sig vidare.
Då inkallade jag två av mina egna ungar och så satte jakten igång. För jag ville inte låta kråkorna vinna. Med handskar på händerna skickade jag ut min minsting i bara strumporna på åkern bland nässlor att fånga en unge, dottern fick vakta två och så letade jag efter de två återstående. Sambon kom rusande med hink och när vi var klara hade vi plötsligt sju skrakungar i hinken.

Nästa
steg var att få dem upp på vinden igen, vi kunde inte föra dem till stranden för deras mamma kanske aldrig skulle hitta dem.
Så den som började det hela fick smyga upp hinken på vinden, vippa den på sidan och lämna den där. Sedan satt vi kråkvakt igen tills mammorna återvänt till sina bon.

Och nu
vill jag hoppas och tro att skrakungarna, när de själva är redo att lämna boet, klarar sig hela vägen till stranden utan att bli kråkmat.

Nina Smeds