DELA
© Nya Åland

När himlen flammade

Onsdag förra veckan blev ett dygn jag aldrig glömmer. Inte nog med att himlen flammade – mitt i allt föddes ett nytt litet liv till jorden, en ny liten pojke som genast blickade storögt ut över världen från den trygga föräldrafamnen.

Det var nästan lite Ronja Rövardotter över det. Ronja föddes ju när åskan skallade över Mattisborgen med sådan kraft att berget rämnade och Helvetsgapet skapades.

Nu mullrade det ju inte, men i solstormens spår böljade färgerna över himlen för oss jordbor att förundras över. Det var ett magiskt skådespel.

Kanske var det aktiviteten ljusår bort som pockade på den lilles uppmärksamhet några dagar tidigare än beräknat. Kanske trängde solfläckarna igenom hud och höljen, kanske fostervattnet sattes i svallning när det spelade och drog i rymden av triljonerbiljoner partiklars krock med atmosfären.

Vi vet inte. Vi kan bara vara ödmjukt tacksamma över att barnet är fött, att framtidstron lever och att det fortfarande finns förtröstan, tillit och kärlek i världen och bland människorna.

Helvetesgap finns det också och modet att hoppa över får inte svika. Det lär den nyföddes inte så stora storebror märka i sommar när den bergiga tomten i Geta för första gången får känna hans små fotsulor.

Helvetesgapet finns mellan bastun och badberget – en tvär bergsskärning som i en ettårings värld måste te sig avgrundsdjup. En brygga har byggts över gapet men det finns där ändå. Utanför kanterna lurar det farliga djupet.

Det är fantastiskt hur mycket ett barn lär sig om sin omvärld på den tid det tar för jorden att ta sig ett varv runt solen. Det är underbart att bevittna när ett och ett börjar läggas ihop till två och allt fler pusselbitar faller på plats. När allt omkring får en mening och ett sammanhang och den som är liten inser att han eller hon själv är en del av det hela – och så småningom att alla helvetesgap är till för att forceras.

Det är kanske det som är mormorskapets största fröjd: Att man har tid att betrakta, förundras och verkligen inse vad som händer på ett annat sätt än när ens egna barn var små. Att ha privilegiet att göra bara de roliga sakerna med barnbarnen utan att behöva planera in tvätt, matlagning och allt annat som måste hinnas med när man är mitt uppe i livet.

Välkommen till världen, du lilla!