DELA
© Nya Åland

När finnarna kom

Det var augusti i Jakobstad. Det var 2003. För andra året i rad hade jag ordnat fest på min födelsedag. Vi pratade fortfarande om förra festen, då vår tyske vän Fabian bjudit in okända finnar. De hade druckit alldeles för mycket tysk snaps. De hade spytt i trädgården. De hade hånglat i min systers säng. Eller någon hade i alla fall gjort allt detta, och det var rätt uppenbart vem det var.
Hur vår tyske vän hade tänkt här var det ingen som förstod. Trots sina återkommande besök till det svenska gänget i den svenska staden hade han på något sätt missat det här med Vi och Dom. Och att man inte bjuder in Dom sådär bara på en fest. Men nu var det alltså ett år senare. Samma dag. Samma hus. Samma ursäkt att festa. Det var varmt och soligt. Det var sista festen, för nu var vi på väg bort. Vi lyssnade på Bo Kaspers Orkester. Vi sjöng snapsvisor under köksbordet. Vi fortsatte skämta om förra festen, den där då finnarna kom.

Då kom finnarna.
Trevliga sådana visade det sig, som pratade engelska tack vare vår tyske vän, så vi började till och med kommunicera en aning. Ju senare det blev och ju fler snapsvisor som sjöngs under köksbordet, desto mer kommunicerades det. Kanske insåg vi saker. Som att: vem bryr sig om språk när man förstår varandra? Kanske insåg vi att vi delat upp oss i två gäng på gågatan helt i onödan. Mitt emellan satt Fabian med sin tyska snaps.
Och kvällen fortsatte. Vi kröp upp från köksgolvet och spred ut oss i trädgård och vardagsrum. Vi pratade allvar, om vad som ska hända nu när vi inte längre ska bo hemma. Vi måste bort, insåg vi. Vi måste ut i världen. Ute sänkte sig sensommarmörkret över glas och flaskor på trädgårdsbordet. Vi drog filtar över axlarna för att kunna sitta ute. Jag minns att jag satt ute, den där stunden när allting vände.
De var allvarliga när de kom fram. De tittade på varandra. Tittade sig bekymrat omkring. Det var problem i vardagsrummet, sa de. De tittade på varandra igen, tog sats och klämde till slut fram det: det är nån som har stulit ditt vardagsrumsbord. Stulit mitt vardagsrumsbord, undrade jag och tänkte på matbordet där vi ryms hela familjen på sex personer plus mormor, morfar, morbror och två kusiner vid jul. Nej, nej. Det framför sofforna. Nu började de bli otåliga. Jaha, sa jag. Jaha. Så nån har stulit mitt vardagsrumsbord? Ja, sa de allvarligt. De tittade på varandra. De tittade på mig. Sedan kom det fram: finnarna tog ditt vardagsrumsbord.
Så vi gick in. Vi tittade efter i vardagsrummet, där bordet framför sofforna mycket riktigt var borta. Borta var också finnarna. Jag kunde inte annat än medge att det var mycket mystiskt. Vi letade. Jag tänkte på förra året, på spyorna i trädgården och den obäddade sängen. På hur man gör för att få tillbaka ett vardagsrumsbord. Men så hojtade någon till. Det lilla bordet stod inskjutet under det stora bordet. Det var kvar. Mitt vardagsrumsbord var inte stulet. Finnarna däremot, de var definitivt borta.