DELA
© Nya Åland

När en källare blir en skattkammare

Gamla malkulor, skrangliga skåp, gnällande garderobsdörrar och ett iskallt grönmålat stengolv. Lite sågspån, doften av terpentin och något obestämbart som jag genast förknippar med flydda tiders teakmöbler.
Känslor som väcks när man är liten är svåra att skaka av sig när man decennier senare står och gräver bland ratade prylar på loppisar, antikbodar, returmarknader och sopstationer. Det kan vara en kaffesked, ett tändsticksfodral eller en obrukbar telefon som får mitt hjärta att kvida lite extra.

Som barn var jag väldigt fascinerad av källare, eftersom det verkade vara där alla skatter samlades och glömdes bort. En docksko eller mormors röda konservöppnare till exempel. Jag kunde tillbringa timmar nere i mörkret och kylan på sommaren, klättra omkring bland grejerna och rota i lådor och skåp för att sedan överlycklig (och väldigt dammig) vördnadsfullt visa upp nån obetydlig smågrej som mina morföräldrar med glädje lät mig behålla.

Precis samma lyckokänsla återkommer så fort jag ser en loppis. Även om det inte är min mormors gamla handväskor jag hittar så är den en annan gammal tant som har dragit åt sitt skärp om klänningslivet någon gång där på femtio- eller sextiotalet och sträckt sig efter väskan precis innan hon skulle klappra iväg till sitt syföreningsmöte.
För det är det som är grejen: loppisväskan har en själ till skillnad från den nya, plastiga för 149 kronor på H&M. Lädret är lite nött, men syföreningskvinnan har gjort sitt bästa för att den skulle hålla så bra som möjligt. Inuti ligger med lite tur en spegel eller ett kvitto som redovisar något inköp på Domus 1964.

Ibland kan det dock kännas lite konstigt med loppis, till exempel om man går igenom saker som man vet kommer från ett dödsbo. Syföreningskvinnan kanske lämnade in sin handväska någon gång på 80-talet, när den liksom inte var inne längre. Men dödsbokvinnan kanske hade velat ha med sig sin till Nirvana, Nagijala eller var man nu hamnar.

”Det är bara värdsliga ting” brukar man säga om lösöre. Människor och relationerna dem emellan är såklart det viktigaste. När en person går bort går det aldrig att väga upp saknaden med ett rum fullt med grejer. Men däremot kan man minnas personen när man använder sakerna på samma sätt som han eller hon gjorde, eller skänka en liten tanke till Nirvana nästa gång man står och gräver i en plåtburk med knappar och liksom fylla på egna minnen i andras avlagda saker.
Det där med himlen, domedagen och apokalypsens fyra ryttare är jag inte helt övertygad om. Däremot är jag helt säker på att paradiset finns bland gammal bråte i en källare någonstans.