När det är dags att bromsa
Jag har skrivit om det förr. Sedan har jag skrivit om det igen. Om min otroliga rastlöshet som kommer krypande lite för snabbt så fort jag inte har något större framför mig att ta itu med. Och om min totala inkompetens att göra något alls som inte har en deadline.
Just nu känns det som om allt jag gör har en deadline. På redaktionen skriver jag saker som ska ut snabbt, och när jag kommer hem sitter jag med min kandidatuppsats. Tyvärr är det där sista inte riktigt sant, för varje kväll orkar jag faktiskt inte se den där halvfärdiga uppsatsen där typ 90 procent av texten är i lysande kulörer som representerar olika varianter av värdelöst skräp.
Det här betyder dock att min rastlöshet för tillfället hålls någorlunda i schack. Jag har använt upp allt jag hade. Först gick den åt till att ha resfeber inför projektet i Ghana. Sedan var jag i Ghana i drygt två månader och det krävde tillräckligt mycket som det var att befinna sig i en miljö där inte en enda liten sak fungerar, doftar eller smakar likadant som hemma.
I en dryg vecka över jul och nyår hemma på Åland hann jag ladda batterierna i viss mån innan resfebern inför flytten till Prag slukade mig hel på nytt.
Terminen i Prag var fantastisk, att påstå något annat vore lögn, men det var så fruktansvärt temporärt att något alltid låg och skavde långt bak i huvudet. Mina tre resväskor var visserligen uppackade och så undanstuvade mitt lilla rum tillät, men ändå fanns de alltid där i mitt synfält. Det gemensamma köket på det annars fräscha studentboendet luktade så vidrigt och var så smutsigt att jag bara i nödfall gick in där. Att laga någon mat där blev man inte direkt sugen på, men det gjorde ju inget, för det var bara tillfälligt.
Min nuvarande situation är också tillfällig. Jag bor hemma hos mina föräldrar fram till slutet av september då det bär av till Rom för praktik fram till jul. Ny resfeber har med andra ord precis börjat skava. Efter det har jag inga planer alls. Egentligen borde jag inte klaga, för jag har ju gjort mina val själv. Ingen annan har uppmuntrat mitt flängande i världen lika mycket som jag.
För sanningen är att jag älskar det och verkligen inte skulle vilja ha det på något annat sätt.
Men. När jag inte längre kan bli rastlös över att jag inte har behövt panikskriva någon hemtenta på länge är det kanske dags att bromsa. Att leva temporärt funkar – temporärt. Att påstå något annat vore, igen, en lögn.
