DELA
© Nya Åland

När blev jag så blödig?

För några veckor sedan flyttade jag till en egen lägenhet i Mariehamn. Med i flyttlasset hade jag min gamla tv. När jag kopplat i den och sökt upp alla tv-kanaler så insåg jag hur mycket jag saknat att titta på tv. De senaste fyra åren har jag bland annat studerat och bott i Barcelona och inte haft en egen tv. Mitt tv-beteende, om man kan kalla det så, har liksom förändrats under de här åren.

Men nu är jag tillbaka i gamla hjulspår. Nu äter jag frukost medan jag tittar på Nyhetsmorgon, jag slökollar på Halv åtta hos mig medan jag stryker tvätt och innan jag somnar tittar jag på Aktuellt.

I och med mitt nyupptagna tv-tittande har jag också påmints om hur blödig jag har blivit. Häromveckan fyllde svenska kronprinsessan Victoria år och SVT visade ett program om henne. Ett klipp från gaygalan visades. Där dök kronprinsessan upp för att dela ut ett pris till Årets homo. Och jestas vilket jubel hon möttes av när hon kom in på scenen. Publiken ställde sig upp och applåderade och ville aldrig sluta.

Jag satt hemma i min soffa med gråten i halsen och kände hur ögonen tårades. Rakt in i hjärtat gick det. Samtidigt skämdes jag lite. Tänkte på vilken tur det var att ingen såg mig.

Folk brukar säga att det är när man får barn som man blir blödig och gråter till det mesta. Jag har inga barn (vad jag vet, höhö), men storbölar numera inte bara till Lejonkungen utan också program av typen Extreme Home Makeover(!).

Jag undrar om blödigheten kommer naturligt med åldern, eller om jag alltid har blivit så här påverkad av saker jag ser på tv.

När jag gick gymnasiet i Uppsala tillbringade jag de flesta helgerna hemma på Åland. Jag minns en söndag, efter en helg då jag varit på födelsedagsfest, när jag satt i bussen på väg in i Uppsala längs med E4:an. Bredvid motorvägen finns en stor staty med någon slags boll ovanpå. På själva stenen står texten ”Uppsala. Välkommen hit, välkommen hem.”

Nu i efterhand skyller jag på sömnbrist. För ni kan ju gissa vem som satt med en klump i halsen och tårarna brännandes bakom ögonlocken när hon såg den skylten. Svalde hårt och tänkte att nu får det räcka med blödigheterna. Jag kommer stortjuta till Vem vet mest den dagen jag får barn.