DELA
© Nya Åland

När barn gör som dom ska

Vid tangentbordet är det varmt. Ju mindre man rör sig desto mer uthärdligt är det, men sträcker man sig efter en penna eller pratar animerat i telefon bryter svetten genast ut och rinner i små klibbiga rännilar på ryggen.
När min stora pojke föddes, för nitton år sedan, var det varmt på samma åsktunga, fuktmättade sätt. Jag låg i förlossningsrummet i timmar, yr av lustgas och smärtor, och betraktade hur ett rosa plastbadkar som av någon anledning placerats uppe på en hylla sakta snurrade runt, runt. Eller möjligen var det jag som snurrade runt badkaret.

Dagen efter hade regnet kommit och luften klarnat upp i en plötslig krispighet. Jag stod kanske en halv minut på balkongen och bölade över att mitt liv aldrig mer skulle bli sig likt.
Just denna väderväxling påminner mig fortfarande om den enorma känslo-orkan som en förlossning för med sig. Det är hormoner, det är kärlek, det är ren panik, smärta, blod – och början på en relation som aldrig i livet tar slut. Knappast i döden heller.

Ett barn, det är ett sådant åtagande, ett sådant enorm mastodontprojekt, en fröjd, ett evigt misslyckande. Det är allt. När man väl gjort sitt bästa, genom blöjbyten, tuttar, tänder, Lego, ful handstil, hockeyångest och tonårsrevolter står man där med en människa som blivit sin egen perfekta varelse, någon man i hemlighet kan betrakta med stolthet och tänka att man i alla fall inte gjorde något helt galet med när det blev så bra.

Då ska man kunna öppna handen, vinka hej då och se fram emot något annat och nytt. Inte se någon bryta av stjälken på den vackraste blomman och trampa ner den. Inte få höra hur någon offrat detta barn för en förvriden fantasi, för ett meningslöst hat, en hägring av något som låter som ett tv-spel.

När jag tänker på det där som hände i Norge, på den där ön (och nej, jag tänker inte säga mördarens namn, jag minns det inte ens), då tänker jag på mammorna och papporna i vars liv det nu finns ett stort, sårigt, meningslöst hål där ett barn skulle sitta vid köksbordet och äta smörgåsar och berätta om sitt läger.
Jag tänker på hur man förstrött skulle lyssna och humma instämmande, samtidigt som man i förbifarten stryker detta barn om ryggen, rufsar till håret och flyttar osten lite närmare.
Så skulle det ha varit.

Min son kom hem från ett annat läger, blott dagar efter det som hände.
Om han inte hade gjort det.