Nånting glatt, tack.
Killinggänget när det begav sig där på 90-talet, alltså. Vilka sköna lirare. Vi kids som med gapande munnar och noll fantasi apade efter alla repliker i Nile City, Percy Tårar, Torsk på Tallinn och så vidare visste inte till oss av entusiasm när man väl fick tillfälle att droppa någon av alla de inlärda kommentarerna. I verkligheten liksom. Det skulle bes om intyg från Doktor Laban att man var frisk i huvudet och visas vilken gullig sten man hade i handen på B&W.
För Killinggängets humor bygger ju som bekant på en värld som påminner hemskt mycket om verkligheten. Det är avdankade fyllon som umgås med uppstoppade husdjur, brandmän som oljar in kroppen med omsorg, tragiska radioreportrar med skinnväst och stentvättade jeans och så klart lakritsgubbar som låter precis som han som figurerar i den fiktiva programpunkten ”Vilse i min egen trädgård”.
Det här med att skratta åt folks eländen, lyten, talfel, taffliga försök till relationer och alkoholproblem är ju liksom vardagsmat för oss. Vi bänkar oss framför den ena dokusåpan efter den andra och frustar åt Ullared-Morgan eller valfri östrogenstinn morsas kandidater i ”Ensam bondemamma söker fru”. Eller den gamla godingen Fred Asp och hans drinkarkompis Göran, den galna illern som festar järnet i lägenheten där i Hässelby. Eller varför inte nån vanlig hederlig revy med Stefan och Krister där så gott som ingen av karaktärerna kan göra sig förstådd.
Kalla mig trött och tråkig, eller lika levnadsglad som högtalarrösten på Ålfen, men börjar det inte bli lite jobbigt med folks tillkortakommanden nu?
Ingen människa är perfekt. Det finns ju hemskt många som TROR att de är det, men när det kommer till kritan brukar det vara rätt ödsligt i alla fall där under alla stomatolleenden. Det tråkiga är ju bara att nutidsmänniskan har alla möjliga krav på sig att utstråla finlir och perfektion. Man ska ha ett spännande och utvecklande jobb, hög lön, en vältränad figur, roliga intressen, en hel drös med vänner och bekanta och kunna laga goda middagar som man bjuder sin väluppfostrade familj på innan man åter ut till sommarstället med sin glänsande segelbåt. Dessutom måste man ju vara social och framåt också. Och lite rolig sådär.
Så det är ju inte så konstigt att skrattet fastnar i halsen där man sitter, ensam i sin tomma lägenhet, och beundrar den broderade tavlan med orden ”Efter regn kommer solsken”.
