Namnpaniken smyger sig på
För sisådär fyra och ett halvt år sedan var det inga större problem. Visst, det fanns arbetsnamn men ganska snart efter att hon kommit till världen var det klart.
Signe skulle det bli. Sedan fyllde vi på med min farmors fina Aline och Linda-Maries Marie som funnits i släkten i alla fall två generationer. Enkelt, prydligt och snabbt.
Men nu – snacka om att vi har problem.
Nej, det handlar inte om att det är en ny liten Bladh på väg. Inte alls. Utan i stället ska familjen utökas med en liten svart och mjuk cocker spaniel. Lillkillen är sju månader och skulle egentligen har varit en av kennelns alfahannar och få bli pappa många gånger om, men ett par små tänder som växte ett par millimeter åt fel håll blir nu vår lycka.
I morgon ska vi äntligen, efter vaccinationer, 21 dagars väntan och maskpiller, få hämta den som säkerligen kommer att utmana Signe om världsherraväldet i det röda huset i Geta.
Men vad ska jycken heta?
Vi har gått igenom hela listan på de populäraste hundnamnen som vi snabbt googlade fram på den där webben som innehåller allt man behöver veta om allt man inte egentligen behöver veta.
Bamse är ju gulligt, men känns av någon anledning mer som en björn än en hund. Min förra hund hette Challe, så det och alla varianter därav går bort. Zorro, Rocky, Tyson och Rambo passar inte. Buster är en serietidning. Och så vidare. Det finns en anledning att inte välja nästan alla namn.
Efter mycket diskuterande var vi överens. Bobo skulle det vara. Det var förvisso något vi kallade Signe som arbetsnamn, men inte så att det ”är upptaget”. Allt var frid. Ett par dagar. Sedan började vi tvivla.
Vi ramlade in på Sigge. Alla var överens, allt var frid. Tills dess att min mamma konstaterade att Sigge och Signe låter nog rätt lika i ett par hundöron. Ropar vi på den ena kommer vi alltid att få den andra på köpet. Tillbaka till ruta ett.
Teddy kom upp. Gulligt, har den där presidentkopplingen jag är så förtjust i (Roosevelt, ni vet) och Signe gillade det. Då började jag tvivla. Kändes det inte lite kantigt i munnen, trots allt? Hej på dig, ruta ett!
I början av diskussionen föreslog jag en rad namn med anknytning till mitt kära Djurgården. Alla avslogs direkt, men nu passade jag på att slänga in Sudden igen (jo, det är efter den enastående Mats Sundin). Både Linda-Marie och Signe nappade. Gissa vem som backat?
Japp, yours truly. Varför? Ingen aning, bara en känsla.
Den här första rutan början känns lika bekant som trång. När detta skrivs är det bara 41 timmar kvar innan vi hämtar den lilla krabaten på kenneln, och då bör vi ju ha bestämt oss. Paniken börjar smyga på.
Vad tror ni om John Doe?
