Något är ruttet i kassakistan
Analyserna av Nokias försäljning av mobiltelefontillverkningen till Microsoft blixtrar fram i nyhetskanalerna. Många har mycket att säga om hur det kommer att gå för Finland och därmed också Åland.
Klumpsummans betydelse för den åländska ekonomin har ju på sistone varit smärtsamt tydlig.
Det är svårt att tro att något annat företag någonsin kommer att stå för fyra procent av Finlands BNP som Nokia gjorde för inte så länge sedan. Chansen att någon i Finland igen lyckas haka på en sådan framtidsuppfinning som mobiltelefonen och dessutom lyckas göra pengar på det står skriven i stjärnorna.
Jag är långt ifrån någon doktor i nationalekonomi, och det kommer att visa sig snart, men är det inte något märkligt med ekonomin i det (mycket) stora perspektivet? Vi tillverkar och säljer varor och tjänster effektivare än någonsin tidigare.
Ändå vill det sig inte, vi måste vara beredda på att ekonomin aldrig igen blir så blomstrande som förr. Det verkar som om vi inte kan köpa tillräckligt mycket för att få igång företagen som ska betala våra löner.
Den amerikanske filmaren (!) Tom Streihorst har i en artikel gett sig in på att undra varifrån efterfrågan på tjänster och varor kommer.
Han läser framför allt den amerikanske ekonomen Paul Krugman och konstaterar att problemet med sjunkande efterfrågan under 1900-talet lösts på tre olika sätt: krig (som i två krig som raserade hela Europa och därmed fick fart på ekonomin), lönehöjningar (som på det gyllene 1970-talet innan inflationsvågorna) och skuldsättning (som med lån och försäljning av fastigheter, konsumtionslån med eller utan säkerheter och den sortens finansvådligheter som skapade den senaste ekonomiska krisen).
Frågan är om någon av de här lösningarna går att ta till idag (vi hoppas på att krig är ett avslutat kapitel nära oss). Skuldsättning som visade sig vara en så bra affär där de flesta kunde belåna hus och hem och därmed konsumera mera gav en gruvlig baksmälla när det visade sig att allt för frikostiga lånevillkor ledde till systemkollaps när korten synades och lånen inte kunde betalas tillbaka.
Streihorst och Krugman vill sluta spara och pumpa in pengar i ekonomierna på klassiskt socialdemokratiskt vis för att spendera sig ur krisen. Finansminister Roger Nordlund nickade indirekt bifall när han ville använda mer Paf-pengar för sysselsättningsåtgärder och annan massage av ekonomin.
Måtte det fungera.
