DELA
© Nya Åland

Motsatsen till post-traumatiskt stressyndrom, ungefär

Det finns inget ord för motsatsen till trauma.
Åtminstone varken i svenskan, engelskan eller spanskan och således troligtvis inte i något av de andra indo-europeiska språken heller. Jag lät frågan gå runt på redaktionen utan framgång. Det är precis som med motsatsen till törstig, motsatsen till katastrof eller superlativformen av få (alltså få, färre,…).

Ordet finns inte
, men det gör tillståndet. Det är vad som inträffar när man är med om något som är så fantastiskt att allt annat känns gråblekt, drygt och torrt i jämförelse och är vad många av mina vänner och bekanta brukade lida av i mitten av augusti när sommarlovet tog slut och skolan började igen. Vi brukade ligga i gräset vid skateparken vid Östra utfarten på den sista sommarlovsdagen och när klockan slog midnatt skrek vi i frustration och sen gick vi och köpte varsin French hot dog på Select.

Det är känslan
man får efter att man har sett en riktigt bra film och sedan tvingas se en riktigt dålig komedi. Det är känslan man får när man är på bra humör och går på en fest där alla redan är fulla och jobbiga. Det var känslan man fick när man var barn och åt så mycket socker att man började må dåligt.
Det är känslan man får när man försöker sluta röka och får reda på att Island in the Sun-festivalen ska lägga ner. Det är bristen på entusiasm för någonting och ett känslotillstånd som en tidigare kollega träffsäkert summerade med ett enda uppgivet ”jaha”.

Det finns
alltså inget ord som kan beskriva vad jag går igenom just nu, men det är motsatsen till post-traumatiskt stressyndrom, ungefär.
Det var mitt resande som knäckte mig. Jag kan beskriva det kort som två veckor av bra umgänge, bra fester, god mat, utställningar om modern konst, roddbåtsrace i parker och allting avslutades med två dagar av bra konserter. Jag grät på flygplatsen i Madrid och när jag kom tillbaka var mitt sommarlov slut. Ingen övergångsperiod.
Efter en för kort natt var jag tillbaka på jobbet.

De två veckorna
som har gått sedan dess har mer eller mindre varit ett enda långt uppgivet ”jaha”. Inte dåliga på något sätt, men vardagliga, och jag förblir bländad av det speciella.

Jag har valt
att tackla problemet som en forskare. För att hitta ett botemedel mot detta tillstånd måste det först definieras och därför måste man kunna sätta ett namn på det. Det innebär att så länge det saknas ett ord för det behöver jag inte anstränga mig för att komma ur det utan kan fortsätta vandra omkring i min mysmelankoli. Jag vet att det kommer gå över så småningom och därför gör det mig inget att allt är lite slätstruket.
För att dra en sista liknelse: om jag vet att jag kan gå hem och byta till något torrt efteråt är det bara skönt att promenera i regnet.

Felix Quarnström