DELA
© Nya Åland

Mörkrädd på WHA

Äntligen vann IFK! Skönt att målskyttet lossnade och att Långbackas reflexer fungerar som de ska, en seger i söndags var precis vad som behövdes för att glappet till HJK och TPS i tabelltoppen inte skulle bli för stort.
Trots trepoängaren var det med ett dåligt humör jag lämnade WHA. Efter en kväll omringad av supportrar som verkar mer intresserade av att håna motståndarna än av att stötta sina egna kan vem som helst bli nedstämd, och det värsta är att jag tycker att det här beteendet blir allt vanligare uppe på läktaren. Otaliga gånger i sommar har jag hört åskådare fälla rasistiska kommentarer, skrika på domaren eller bua ut motståndarspelare man inte gillar. Ibland är jargongen så grov att man undrar om folk är riktigt kloka, hur de över huvudtaget vågar ställa sig upp mitt i en folksamling och stå för de saker de kläcker ur sig.

Rasistiska kommentarer är det jag retar mig allra mest på. Det är inte ovanligt att folk kommenterar hudfärgen på spelarna i det andra laget, och sättet de gör det på är så fult att man blir mörkrädd. I sommar har jag hört allt från ”Gå och plocka bananer din apa” till ”nu är nog halva Afrika på planen” yttras från stolarna i min närhet.
Att IFK faktiskt är ett lag som till största del består av icke-ålänningar verkar folk glömma bort, men så fort motståndarlaget har en icke-finländsk spelare på plan ser man orsak till glåpord. Jag undrar om de i publiken skulle våga säga samma saker på sin arbetsplats eller under en middagsbjudning. Är det tillåtet att bete sig hur som helst gömd bland hundratals andra åskådare, där den man hånar aldrig har chans att se ens ansikte eller känna igen ens röst?

Domaren får sin beskärda del han också. Visst förstår jag att publiken ifrågasätter domslut ibland, men när vartenda beslut som inte gynnar hemmalaget leder till stenkastning blir det för mycket. Konstigt är det också att ålänningar, som i vanliga fall undviker finska så långt som det bara går, plötsligt kan slänga ur sig hur mycket ord som helst på det hatade språket. När domaren sågas verkar finskan plötsligt vara mångas bäste vän.
Sen ska det buas och vrålas ”sopa” så fort någon slår en frispark eller hörna. Motståndarna ska störas så mycket som möjligt, och gör de en felpass ska det också pikas och skrålas förnedrande sånger. Kanske är det precis så det går till på de stora arenorna och kanske är det så alla supportrar i hela världen fungerar. Men då kunde väl ålänningarna föregå med gott exempel då. För när vuxna människor står och skriker skällsord på läktaren sitter alltid små barn i närheten och lyssnar. Och jag lovar, om det låter illa när 50-åriga karlar skriker rasistiska skällsord så är det ändå tusen gånger värre när 5-åringar tar efter.