DELA
© Nya Åland

Mörker, mörker, och ändå bra

Bara några dagar efter hemkomsten från min semester på en grekisk paradisö var vi till stugan för att plocka ur och städa undan till vintern.
I stugan hade dofterna och ljuden redan dragit sig undan, in i garderober och bakom hyllor.
Kläder som bara för någon vecka hängt där i väntan på att någon ska ta dem på sig såg smutsiga och styva ut. Täckena i sängarna såg ut att ha hårda veck och lukta unket, och den lätta svalkan förebådade den där iskylan i en tom stuga i december, när man knappt kan röra sig inomhus för att luften är så stilla och frusen.

Vi plockade hem mjöl och gryn och kryddor, konservburkar som inte blivit uppätna, öl som aldrig fick bada bastu. När allt var klart var säsongens sista bastu klar.
När vi huttrande klädde av oss och slank in i bastun, när jag efter en stunds bastande stack ut näsan på trappan och nästan blåste bort, när jag doppade tårna i det iskalla vattnet, överfölls jag av det starkaste vemod. Mörker, högt vatten, snålblåst.
Slut på det skira och gröna, det hoppingivande och nya. Slut på att låta kroppen dingla fritt under lätta linnen. Slut på bara tår.
Värmen som samlades under huden i Grekland försvann med en chock när jag doppade mig i Norrhavet.

Och plötsligt, när jag kom upp ur vattnet, var vemodet borta. Då fick jag lust att ställa mig med ansiktet mot vinden och skrika att det här tål jag väl. Lite vind är väl inget.
Själva motståndet i klimatet, själva bisterheten i vintern som kommer känns som en utmaning. Nu ska det rustats till och bonas om. Vantarna ska fram, yllesockorna stickas, långkalsongerna vecklas ut.
Här ska drickas varm kakao och ätas smörgåsar. Här ska stampas i farstun och pyntas till jul.

När vi körde hem igen efter avslutad badning, med bilen full av sommargrejer och matkassar, så kändes det riktigt bra. Stugan var satt i vinterskick. Utemöblerna under tak. Ordning och reda.
Greklandssemestern blir som en hägring, en film man sett för länge sedan. Verkligheten är här, och i den är det mörkt på morgnarna, det regnar småspik – och man kan vara lycklig ändå.
Sitter jag inte här och småler när jag tänker på det.