DELA
© Nya Åland

Moral, kompass – eller bara jag?

Homodebatten i riket (och delvis på Åland) har fått mig att fundera på moral, människosyn och hierarkier.

Jag är inte en religiös människa, åtminstone inte i den kyrkliga bemärkelsen. Jag gick ur Jakobstads svenska församling några månader efter min 18-årsdag, jag har gift mig borgerligt och mina barn är inte döpta.
Jag har inget emot religion(er), tvärtom. De fascinerar mig genom sin mångfald av förklaringsmodeller och förhållningssätt till de eviga frågorna om liv, död, vad det betyder att vara en god människa. Mycket (kanske det mesta) av humanismens tankar går att återfinna i alla religioner.
Inom de stora trossamfunden finns oerhörda mängder kunskap, skönhet, kärlek och visdom.

Men för mig tar det stopp vid makten. När kyrkor, församlingar, trossamfund, religioner är makthavare med anspråk på att ha det rätta svaret, det enda rätta svaret, och inte sällan maktmedel att upprätthålla sin auktoritet, då backar jag.
Kyrkornas makt och missbruk av detsamma är inte ett dugg bättre (eller sämre) för att det skett i Guds och religionens namn.

När nu kyrkan i Finland och på Åland reagerar med förfäran på att människor på grund av homodebatten skriver ut sig ur kyrkan så är det knappast av omsorg om dessa människors andliga välfärd, utan för att det skadar kyrkan som institution, dess former, legitimitet och ekonomi. Formen upphöjs till innehåll. Historia och tradition blir självändamål.
I många frågor som varit viktiga för mig, har kyrkan som institution tvingats följa samhälls- och moralutvecklingen i en mer humanistisk riktning, inte tvärtom. Kvinnans frigörelse, synen på sexualitet och homosexualitet, på familjen, på mänskliga rättigheter har förändrats utanför kyrkan, inte i den.

Jag känner många fina, kloka människor inom kyrkan, och jag har stor respekt både för deras arbete och deras tro. Däremot tror jag inte på kyrkliga institutioner som moraliska ledare. Därtill är de för splittrade, för belastade av historisk bråte och alldeles för tyngda av sitt mångtusenåriga tolkningsföreträde. Och alldeles för dåliga på att ta itu med sina egna övergrepp och kränkningar.
Tolkningsföreträdet förbehåller jag mig själv.
Kanske är detta ett svar på Kent Danielssons insändare förra veckan, från en mindre högtidlig position än chefredaktörens. Jag tror nämligen inte att man behöver ikläda sig någon ämbetsdräkt för att prata om moral. Men att prata om det, gärna med en präst som samtalspart, det är viktigt.