Mitt tal till studenterna
Jag har vi det här laget varit på rätt många skolavslutningar och dimissioner, och fler ska det förstås bli.
I lördags var det min son nummer två som fick sin vita mössa.
När jag satt där och lyssnade, beundrade och fick en aning plastsmak i baken, tänkte jag på vad jag skulle säga om jag fick hålla tal till nyblivna studenter.
Något sånt här skulle det bli:
”Bästa studenter. Ni är så vackra. Ni är så nykläckta och duniga. Era kroppar är vackra och starka, fast ni tror att ni är för tjocka, för sneda, för finniga, för långa, för korta.
Era hjärnor är som en juni-morgon, klara, skarpa och oanvända. Inte heller det vet ni riktigt, för ni är ännu barn som inte behövt testa och pröva er egen kapacitet och förmåga. Ni är rädda att ni inte ska räcka till. Så kommer det alltid att vara. Det är en lärdom för vuxenlivet. Man är alltid rädd, men man försöker ändå.
När ni står där uppe nu, är det vi som är här nere som burit er hit. Era föräldrar, syskon, vänner och lärare.
Känner ni vår kärlek och vårt stöd? Känner ni vågen av värme, välgångsönskningar, och det djupa stråket av ångest som era föräldrar känner? Vet ni att vi som sitter nedanför podiet inte alls är rädda för att ni ska misslyckas. Det vet vi att ni kommer att göra. Det gör alla. Vi är rädda för att ni ska låta er nedslås av era motgångar, att ni inte ska våga försöka igen.
Ni ska veta en sak.
Ni är otroligt privilegierade människor. Ni är unga och starka. Ni är välnärda och väl utbildade. Ni är älskade, omhuldade och trygga.
När ni går ut i livet är det ert förbannade ansvar att leva. Ni ska arbeta. Ni ska laga barn. Ni ska uppfinna saker, tjäna pengar, odla mat. Vi har gett er livet och er uppväxt, sådan den var (och vi hoppas ni förstår att vi gjort vårt bästa), men nu är det upp till er.
Nu släpper vi taget.
Det gör ont, och vi gråter inte bara av stolthet utan också av sorg. Ytterligare en tapper ensamseglare på livets hav. Ytterligare en som ska möta sina egna stormar, besegra sina egna sjöodjur.
Vår kärlek följer er. Vi hoppas att den sitter kvar i själva märgen på er, och ger kraft både att åka ut i världen och att återvända hem.”
Ja. Det var mitt tal som jag aldrig hållit. Bara att skriva det fick tårarna att samlas bakom ögonlocken. Kanske jag skickar det till lusse nästa år, och ber dom dela ut det som en hälsning från en välmenande tant.
