Mitt liv utan mobil
– Jag har ingen mobiltelefon.
Hur ofta hör man den kommentaren i dagens läge? Men sanningen är den att jag faktiskt inte har någon. Egentligen har jag varit utan ända sedan midsommar. Hur galet låter det inte? ALLA har ju mobiltelefon. Man MÅSTE ju vara anträffbar dygnet runt.
Men nej, så är det inte. Jag trodde också att det var så, verkligen. Jag hade min mobil igång, på ljud, nästan dygnet runt. Kanske mer på nätterna än på dagarna periodvis, för det kunde ju hända någon av mina vänner nåt. Visst, det känner jag lite nu också. Men vad kan jag egentligen göra för dem mitt i natten? Och är det något mindre akut, det vill säga som inte kräver sjukhus, så vet de var jag bor. Och att de ALLTID är välkomna hos mig.
Att vara mobillös är dock inte heeelt smärtfritt. Eller för mig är det nog det, nästan helt och hållet, i alla fall efter den första veckan som gick åt till avvänjning. Tidigare var jag en total mobil-oholic, i allra högsta grad. Men alla andra tycker nog inte att det är bra. Mina närmaste vänner blir tokiga, en del blir irriterade, och min stackars mamma blir nog hur upprörd som helst emellanåt kan jag tänka mig. Men jag klarar mig, jag lovar. Och skulle alla hålla sig i stan skulle det ju vara lättare att hälsa på varandra också 🙂 För jag har ju ingen bil heller.
Ingen mobil, ingen bil. Och dessutom har jag ingen dator heller. Nu tänker ni säkert att jag är galen. På vilket århundrade lever hon liksom?
Jag lever i min lilla orangea (vet inte varför jag valde den färgen) bubbla. Lite isolerad från omvärlden, visst, men det kan stundvis vara riktigt skönt. Okej, man behöver i och för sig inte svara i mobilen även om man har en, tro mig, jag vet. Och alla i min omgivning vet också att jag vet det. Men ringer det och man inte svarar bygger det ju ändå upp en massa stress och press. Så det är nog lite plus minus noll.
Min tid går åt ändå, fast jag inte fikar och så vidare nu när det inte är så lätt att kontakta mig. Jag undrar nästan hur jag hann/orkade med allt rännande tidigare. Jag har kanske inte aktiverat mig så mycket under min tid utan mobil. Men det har varit rätt skönt att ta det lugnt ett tag, gå ut och promenera en sväng, pyssla lite och liknande.
Det går alltså att leva ett liv utan mobil idag, faktiskt. Jag lovar. Men snart måste jag nog skaffa mig ett abonnemang och en fungerande telefon. För efter en dryg månad har jag fått nog. Nu VILL jag vara kontaktbar igen, gärna 27 timmar i dygnet.
