DELA
© Nya Åland

Mitt liv i en thriller

Den här spalten är en uppvärmning för arbetet igen. Jag har inte skrivit många ord under min semester. Jag har lämnat väldigt få uppdateringar på Facebook, skickat väldigt kortfattade mess och knappt orkat skriva inköpslistor.
Det har varit en välbehövlig paus från skrivandet. Fem veckor av att inte få ihop något av substans eller särskilt stort värde har varit skönt.

Men
däremot har jag läst böcker. Oj, vad jag har läst böcker. Jag har läst dem i en sådan takt att alla flyter in i varandra. Knappt har jag läst den sista meningen i en bok så har jag famlat efter nästa.
Därför lönar det sig inte att fråga mig om titel eller författare. Jag minns några författarnamn, men kan inte säga vilken bok just den personen har skrivit. Jag har levt i mänsklighetens mörkare trakter. Det har handlat om barn som dött, men föräldrar som låtsas att de bor kvar i sitt rum, om folk som mördar med elektricitet, eld, yxor, snaror och i vissa fall styckar dem och i ett fall deponerar styckdelarna i ett slakteri så att grannskapet får avnjuta den mjälla smaken av människokött.
Och hjältarna i böckerna har varit av varierande slag. Rullstolsburna för detta poliser, toppatleter, pensionärer, oskyldigt dömda fängelsekunder… Jag minns inte ens alla.

Nu
när jag är tillbaka på jobb igen känns allt så overkligt. Alltså inte böckernas intriger, utan arbetsmiljön. Jag väntar att ett lik ska ramla ur kylskåpet när jag öppnar det. Jag ser mig över axeln när jag gå på toaletten så att ingen ska hugga en ishacka i ryggen på mig och knuffa in mig på toa för att lämna mig i en pöl av mitt eget blod. Jag är JÄTTEGLAD över att vi inte har ett underjordiskt garage på jobbet, där skulle jag aldrig våga sätta min fot mer.
Jag har tagit med mig egna tepåsar och går hem på lunchen så att jag inte lämnar min mat oövervakad i det gemensamma personalköket. Jag är glad att jag sitter i ett hörn av vårt öppna kontorslandskap och har väggen bakom ryggen, det rör sig så mycket suspekta sommarvikarier ännu på redaktionen.

Jag
hoppas verkligen att verkligheten snart ska komma ifatt mig, det blir tungt att kämpa för överlevnad varje dag på jobbet. Att aldrig kunna slappna av och ständigt vara beredd på att knäa någon eller slå med handens kant mot en viss punkt på halsen på mina mördare. Jag har också en plan för hur jag med min kropp ska samla in så mycket DNA-spår som möjligt genom att slingra mig om min mördare så att brottsplatsundersökarna lätt ska hitta den skyldiga.
Så, en trevlig höst till er också!

Nina Smeds