Mitt första kosläpp
I går var jag med om något jättespännande. Jag fick nämligen uppleva ett kosläpp för allra första gången. Det kanske inte låter som en hejdlöst intressant upplevelse, speciellt inte för en snart 23-åring, men det var det.
Som den stadstjej jag är hade jag ingen aning om vad en kokropp är kapabel till.
Till exempel var jag 17 och ett halvt år när jag fick veta att kor kan springa. Fram till dess hade jag ingen aning om det. Jag trodde att kor kunde stå och beta, stå i sin ladugård, ligga ner och möjligtvis smålunka några meter åt gången.
Men sedan, när jag var 17, såg jag en gammal västernfilm. Själva filmen minns jag ingenting av, förutom några korta sekunder av kor som kom springande nerför en backe. Och jag reagerade ungefär på samma sätt som jag hade gjort om de kommit cyklande. För mig var springande kor något helt ofattbart.
Jag har , som ni hör, aldrig haft någon närmare relation till kor. Mer än att jag hade lyckats bilda mig uppfattningen av att de verkar vara hemskt fina djur. Och att de har väldigt snälla ögon.
När det kom till min mors kännedom att jag levt till näst intill myndig ålder utan att veta att kor kan springa verkade hon först inte vilja tro mig. Sedan började hon prata om kosläpp. Hur korna blir så glada att de hoppar och skuttar. Enda sedan den dagen har jag velat uppleva ett kosläpp.
Så i går kom dagen. Mitt första kosläpp. Jag var lite nervös, för tänk om det inte skulle vara så roligt att se som nästan alla hade sagt? Tänk om korna bara skulle trava rakt fram ut i gräset och sedan vara nöjda? Men det var roligt. Tänk att så lugna djur kan bli så knäppa och spralliga.
Kalvarna kom ut först, lite försiktigt. Sedan fick de fart. Sprang och stångades och studsade jämfota fast på alla fyra. De var så glada. Det var så häftigt.
När de stora korna släpptes ut blev jag däremot lite orolig. De galopperade ju rakt över kalvarna. Hoppade hit och dit till synes helt utan kontroll över sina tunga kroppar. Buffade och knuffade på varandra. Kalvarna såg mitt i allt väldigt små och nya och vingliga ut bredvid de enorma korna. Händer det inte att någon komamma råkar trampa ihjäl en kalv? Sannolikheten känns ju ändå relativt hög.
Alla kalvarna klarade sig, åtminstone så länge jag tittade på. Det var en otrolig lättnad, för kosläpp vill jag gärna uppleva igen, helst utan olyckliga incidenter.
