DELA

Mitt bästa OS-minne

Kära ni.
Under de olympiska spelen i Vancouver gavs inte mycket utdelning för den som hejar på Finland (vilket jag gör, i hockey). Jag gladdes alltså åt de svenska framgångarna, särskilt herrarnas 30 km. Det var bara vackert. Att ställa upp för andra och sedan vinna själv.
Man ska inte vara småaktig.

Med en lätt patriotisk upprymdhet bänkade jag mig till slut med både chips och dipp inför Finland-USA, och måste med förtvivlan byta kanal efter 10 minuter. Amerikanarna var så vilda att inte ens kommentatorerna hängde med. Det var hemskt.

Jag tröstade mig med en halvtimme Morden i Midsomer, och återvände till hockeyn, nu på Sveriges tv. Det var periodvila, ställningen 6-0, och där satt den välsignade Kaj Kunnas. Hade jag inte en klok karl redan så skulle jag bli kär. På allvar. Inte i kroppen, men i knoppen.
”Det är ingen skam att förlora om det andra laget är bättre!”, sa han.

Han pratade om kärleken till sporten, om glädje, inställning, om Kanada som värdnation med insikter och språk som inte är så vanliga bland sportkommentatorer. Till och med de svenska programledarna blev lite ivriga, nickade, bekräftade att jo, det borde faktiskt vara roligare med hockey, fast man förlorar.
Så klokt, så passionerat, så ordrikt och fantasifullt.

Då tänkte jag att det nog är alltför sällan man säger åt folk som är bra att de är bra. Man klagar gärna och gnetar och är småaktig bakom ryggern på folk. Man kan dunka nån i ryggen ibland, men riktigt beröm är folk snåla med.
Jag tycker det borde vara tvärtom. Jag har aldrig egentligen sett kritik vara konstruktiv. Folk är inte byggda så att de blir bättre av att bli tillsagda att de gjort fel. De blir ledsna i stället, och kryper ihop.
Beröm däremot, blir man glad av, och så försöker man ännu lite till med den energi man fått.

Så. Kaj Kunnas. Tack. Du räddade min hockeykväll. Måtte du få referera en match där Finland tar guld nån gång.
Och när jag ändå är på gång, några till som är värda beröm: Nina Björk, Sveriges smartaste feminist och en fröjd att läsa. Varje gång föds en ny insikt.
Mina guldklimpar till nyhetschefer, Anna Björkroos och Malin Tillström. Vad skulle jag göra utan er?
Och den fasansfullt effektiva Anne Sundström på Avancia. Ingen annan får mig att svettas så.

Herregud vad ni är bra.

NINA FELLMAN