DELA
© Nya Åland

Minnet är kort men gammalt

I Maja Lundgrens roman Pompeji som kom ut för några år sedan och föregicks av långa efterforskningar beskriver hon romarna som ganska vanliga människor som sysslade med det som folk gör mest. Det lät ungefär så här: romarnas största intressen här i livet var rajtantajtan och hokus-pokus. Efter en tid av sådant blev det dags för försakelse, tempelbyggen till gudarnas ära för att försäkra sig om någorlunda utsikter hinsides, och allmän skärpning.
Så gick ytterligare en liten tid, och det var dags igen för rajtantajtan.

Det där beteendet är ju misstänkt bekant, särskilt från midsommarhelgen. Det är kanske till och med lite generande att känna igen sig så där i människor som levde för så länge sedan. Stången med löv och kransar och allt vad det är kan få stå för hokus-pokuset, och rajtantajtan saknas väl inte heller, fast kanske på olika sätt och i olika nivåer.
Man kan undra så där allmänt varför människan aldrig lär sig – minnet verkar så erbarmligt kort. Efter ingen vet hur många bostadsbubblor och ekonomiska kriser som verkar uppstå efter samma glada spekulationer gör sig intrycket bara starkare.

Vill man dra en radikal slutsats tänker man att det där eländet efteråt faktiskt är en del av att ha roligt, oavsett om det gäller midsommar eller fastighetsspekulation. På någon omedveten nivå vill vi faktiskt att det ska svida efter mjölken och honungen. Det är dock bara att skjuta upp frågan en smula, för då måste man ju fråga sig varför det är så.
Är det inte roligt om det inte gör ont efteråt? Det låter konstigt. När det gäller spekulation kan man väl säga att risken är en del av det hela, och då blir det ju inte roligt om man inte riskerar något. Men varför vill vi ha det så?

Slutsatsen måste bli att en del av det vi tycker är roligt är det som inte är riktigt som vanligt. När vi ställer in oss på att ha riktigt kul ställer vi också in oss på att göra något festligt, något som man inte annars gör. Ibland innebär det att ta en risk, att ge sig ut på dansgolvet eller att hoppas på att fastighetspriserna fortsätter öka.
Så länge vi tycker att en del av det roliga är att sätta något på spel kommer vi inte heller att sluta göra det, trots att det ibland straffar sig. Till slut blir vi så vana vid att det ibland går åt fanders att vi kommer att se det som en del av det spännande.

Något utav det här kan man kanske råda bot på genom att uppvärdera det ganska vanliga och stillsamma. De där stora känslorna och händelserna kanske man inte alltid behöver jaga efter. Det som ligger närmast en är ofta det som är svårast att få syn på.
Det krävs kanske en del träning för att kunna uppskatta en dag som är som alla andra. Men är det de där dagarna eller vårt sätt att se på dem som det är fel på?

Erik Hallstensson