Mindre sex, mera spänning
Ibland fastnar jag på en film på filmkanalen TCM. I långa perioder visas där förfärliga spektakelfilmer där Burt Lancaster (en av världens avgjort sämsta skådespelare) är draperad i toga, eller ändlösa nazi- och krigsfilmer med allt för många sammanbitna käkar.
Och ibland kommer det pärlor. Katt på hett plåttak (Paul Newman och Elisabeth Taylor, kanske filmhistoriens snyggaste par) har jag sett flera gånger. Jag har återupptäckt Michael Caine, med en underbar ironisk distans i alla roller han gör.
I filmer som är 20-40 år gamla är våldet stiliserat, om det förekommer. Kärleksscenerna är antydningar om vartåt det barkar, inte det köttiga, halvt pornografiska skumpandet som varje film med självaktning i dag skall innehålla.
Därtill, paradoxalt nog, är nakenhet inte alls problematisk. På tisdag kväll till exempel visades en film med sagde Michael Caine som spelade en 43-årig herre som förfördes av och blev förälskad i en arton-åring. Sen återvände han till sin fru.
Det var mycket naket i filmen, alla kroppsdelar, men inte spekulativt och utmanande utan rätt rakt på sak, som en del av handlingen. Och själva sexet såg man nästan inget av, men de pratade mycket om det.
Dagens filmutbud är på en gång oerhört mycket mer sexualiserat, samtidigt som prydheten kring vanlig simpel nakenhet är enorm.
I en intervju sade svenske hunken Alexander Skarsgård att han är så trött på att ge intervjuer i USA, för att de alla handlar om hur det känns att vara naken på film. Allt kretsar kring detta förbjudna. Han brukar förklara att han ju är svensk, så det är inget problem för honom.
Jag förstår inte grejen.
Man kan göra alla möjliga rörelser och stön på film, bara det är i motljus och lite konstnärligt, men att gå naken genom ett rum är skandalöst. Det är möjligen ett tecken på min stigande ålder, men jag föredrar de gamla filmerna på denna punkt.
Lite mera finess och intelligens, lite mera spänning och antydningar, och lite mindre pang på rödbetan. Så får man väl fylla i själv det man vill tänka på.
Inte för att jag blir upprörd, utan för att det blir så förfärligt tråkigt när man låter bli att bygga upp spänningen i en relation, och tror att det funkar lika bra om bara huvudpersonerna hamnar i säng så snabbt som möjligt.
Gäsp för det.
