DELA

Mina lag vill mig ont

”Det ska fan vara teaterdirektör” utbrister den pressade direktören i August Blanche verk ”ett resande teatersällskap. Hade den gode August levt i dag och haft känslor för tvenne föreningar i stället, säg samma föreningar som undertecknad hyser känslor för – Djurgården och Manchester United – hade han nog sparat det klassiska citatet för att låta en ärrad idrottsälskare i stället i frustration skrika:
”Det ska fan vara supporter!”

Jag är inte konspiratoriskt lagd, men det är inte utan att man börjar ana en sammansvärjning mot min mentala hälsa de senaste åren. Först var det blåränderna från Stockholm. Spiralen var nedåtgående i flera säsonger. Fotbollslaget gled allt längre ned i tabellen, fick till och med kvala sig kvar. Hockeylaget, mesta mästarna i svensk hockey, åkte ur elitserien med buller och bång.
Det verkliga moraset kom förra våren. Hockeylaget var inte ens nära att kunna kvala sig tillbaka till högsta serien. Fotbollslaget startade säsongen med ta katastrofalt usla en poäng av 21 möjliga på de första sju matcherna. Tränaren avgick efter hot och det kaos.
Rock bottom, som de säger over there.

Sedan vände det. En norrman tog över laget och plötsligt började man vinna. Hade serien startat i omgång åtta i stället hade mitt kära Djurgården varit ett topplag. Också hockeyn tog sig i örat i vinter och är nu plötsligt favoriter till att ta en av två kvalplatser till elitserien.

Men säg den lycka som varar. I stället har mitt engelska favoritlag, tillika mesta mästarna fast nu i engelsk ligafotboll, Manchester United, fullständigt klappat igenom. I våras joggade laget hem titeln och tog sedan farväl av den legendariske managern sir Alex Ferguson som suttit på tronen i klubben sedan hösten 1986 och vunnit allt som går att vinna.
I stället tog en annan rödlätt skotte över och allt kunnande, allt självförtroende och allt jävlaranamma flög ut genom dörrarna på hemmaarenan som kallas för Drömmarnas teater. I vinter har Old Trafford snarare varit en enda lång mardröm.
Det här skrivs en halvtimme innan en verklig ödesmatch, mot en ärkefiende – Liverpool. Matchen är en livlina till någon form av räddad ära, men för oss som håller på United är säsongen 2013-2014 en enda lång pina.
Här på redaktionen har jag och kvällschef-Mårten, också inbiten Unitedsupporter, kommit överens om att inte tala om eländet innan de börjar vinna flera matcher i rad.

Det kan tyckas som ett ytterst världsligt problem, detta. Och det är det förstås. Men för oss som tagit ett eller flera lag till våra hjärtan gör det ont när det går tungt och lekande lätt när laget når framgång. Det blir en del av livet, inte lika viktigt som familj och jobb, men det finsn där hela tiden. De flesta här på Åland kan nog förstå om man jämför med en OS-final mellan Finland och Sverige. Fast nästan året om.
Nu ska jag sätta mig och hålla tummarna för att slippa hånleenden från Liverpoolsupportrar i morgon.

Jonas Bladh