DELA
© Nya Åland

Mina egna hjärnspöken

Något jagar ut mig i kvällen. Andedräkten som en suddig reinkarnation av mitt inre uppror. Jag går och går. Snart står jag utanför kyrkogården. En ensam gatlykta lyser upp de närmaste gravstenarna. Men utanför ljuscirkeln är mörkret kompakt, omöjligt att genomskåda. Jag minner mig en berättelse av Dostojevskij där de döda talar med varandra i sina gravar. Om vad minns jag inte. Det var nog rätt så vardagliga ämnen.
Mina vantar är röda, stickade av mormor på den tiden hennes fingrar ännu förmådde. Jag tar av mig den ena och torkar näsan mot handryggen. Kisar genom grinden, ska jag våga? Sätter på mig vanten igen och trycker ned handtaget. En sista blick bakom mig bekräftar att världen finns kvar. Sedan går jag.

Mörkret omfamnar mig.
Sinnena skärps till det yttersta. Synen, som vore jag en katt. Förmåga att känna dofter som en hund. Det luktar död här. Jag tar några försiktigt staplande steg med rinnande ögon och armarna sträckta framåt. Ouff. Plötsligt snubblar jag över en sten och blir liggande. En cocktail av grus, snö och is mot min kind. Det känns skönt. Jag vet inte om jag blundar eller har ögonen öppna. Men jag undrar vad jag gör här. Efter ett tag hör jag ett knackande bredvid mig.
– Pssst.
Jag lystrar.
– Jag är här nere. I grav nummer 231. Jag ser dig inte, men jag hör dig. Jag hör dina andetag.
Konstigt nog blir jag inte rädd. Jag ligger lugnt kvar och känner kinden domna bort mot det kalla. Såklart hade Dostojevskij rätt. Naturligtvis talar de döda med varandra. Frågan är varför jag hör dem. Dog jag i fallet? Har jag fryst ihjäl?

Tanken skrämmer mig
lite så jag börjar röra på mig. En kroppsdel i taget, bara för att kolla att de fungerar som de ska.
– Hallå, vart ska du, viskar rösten under mig.
På alla fyra vänder jag mörkret ryggen och kryper tillbaka mot grinden. Den är svår att öppna, men på tredje försöket låter mig världen återvända till de levande igen.
Kvällen därpå återvänder jag. Tusen lyktor lyser upp kyrkogården. Plötsligt känns mörkret lite tryggare.
Jag plockar fram ett ljus. Tänder det och klappar tafatt på morfars grav. Tänker att kyrkogården inte är så skrämmande trots allt.
Här finns bara mina egna hjärnspöken.

 

ANNIKA KULLMAN