DELA
© Nya Åland

Min otursmånad

Cykeln blev snodd och tanden – precis som nyckeln till låset på min nya cykel – halv. Efter en ofrivillig promenad på trekvart hem från Maxinge häromdagen väntar jag nu spänt på vad framtiden har i sitt sköte.
Cyklar kan bli snodda. Men tänder och lås kan man vårda något bättre.
När jag som 16-åring cyklade hem en sen kväll ropade en polare från mitt hockeylag på mig. Jag vände mig hastigt om och lyckades vingla in med styret i ett staket vid sidan av cykelvägen. Okontrollerat flög jag fram över styret och landade på gräset.
Jag fick lite ont i ena knäet, men tänkte inte desto mer på det, och fortsatte färden hemåt glad över att i alla fall ha klarat huvudet.

När jag sedan ställde mig framför spegeln kunde jag konstatera att det inte bara var knäet som tagit stryk av luftfärden. Min ena framtand var halv. Plastlagningen som jag fick har hållit i åtta år. Men för några veckor sedan gick lagningen sönder när jag åt choklad.
Min kompis Linda har beskrivit mitt utseende med en defekt tandrad som ”en korsning av en tioåring och en pundare på sluttampen”.
Och jag, som är lagd åt ett något neurotiskt håll, kan inte sluta tänka på hur folk uppfattar mig nu.
När jag för någon dag sedan fick i uppgift att göra Dagens ålänning fick jag ungefär 15 nej och ett ja. Tanken slog mig att det kanske var min min uppsyn, i kombination med läspandet som tillstött, som skrämde i väg folk.

Samma nervositet kring hur folk uppfattar mig gjorde att jag vred av nyckeln till cykellåset.
Jag hade precis varit och handlat och lassat upp varorna i cykelkorgen. Låset har varit trögt ett tag, och nu var det värre än någonsin. Samtidigt var jag hungrig och hade inte någon tid att vänta.
Det var mycket folk i rörelse när jag stod där och fibblade med låset. Jag kan ju inte bara gå härifrån ”då kan ju folk tro att jag är en tjuv”, ansåg jag – och vred och vred tills nyckeln blev halv.

Det är sånt som bygger karaktär, tänkte jag, när jag muttrande tog mig hemåt till fots.
En kollega var snäll nog att låna mig en avbitare så jag kunde få upp låset (det om något måste ha sett förbannat misstänkt ut), och jag funderade ett tag på att skita i det. Men för en gångs skull så brydde jag mig inte om vad andra skulle tycka om mig.
Nu sitter jag här och undrar om jag bara har oflyt eller om det är så att tänkandet inte är min starka sida.

Totte Vesterlund