Min natt med sjuk punkare
Trött och deppig i väntan på våren? Sugen på något spännande i januarimörkret?
Jag har ett kanonsäkert recept på hur du ska göra för att få lite liv i din gäspiga tillvaro.
Åk nattfärja till Åbo. Ta damplats (eller herrplats om du är herre) i damhytt. Jag lovar, då händer det saker.
Ja, förstås, du kan ju också försöka ta herrplats om du är dam för att höja spänningen ytterligare ett snäpp. Men det behövs nog inte.
Jag ska nu berätta vad jag var med om i somras när jag och maken tog en paus i seglatsen i åländska vatten, ankrade i Långnäs och hoppade på den röda nattbåten till fastlandet för att åka på IFK-match till Esbo. Det var ett hastigt påkommet infall så sovplatser hade förstås inte bokats.
I stället blev det varsin plats i fyrapersonershytt för dam respektive herre och vi skildes åt för resten av natten.
Jag låste upp dörren, tände lampan, och såg en häftig rörelse i en av kojerna i hytten. En ung man med långt hår som förskräckt satte sig upp när jag klampade in.
Jag undrade förstås om jag gått fel, men icke. ”Vad gör du i damhytt”, frågade jag på svenska. Han svarade något grötigt på engelska.
Det visade sig att killen var förkyld och febersjuk och inte orkade bo i samma hytt som sina friska kompisar. Så han hade gått runt och känt på hyttdörrarna och hittat en som var olåst och tom. Där hade han lagt sig och hade ingen aning om att båten överhuvudtaget la till nånstans mitt i natten.
Och vad gjorde jag? Klev jag tillbaka till receptionen och klagade? Sa jag att det ligger en man i damhytten och var så vänlig och ta bort honom?
Nej. Självklart inte. Man har väl en bakgrund som ryggsäcksresenär och som sådan är man van och väl bekant med det mesta. Man är hygglig och delar med sig av det man för tillfället besitter, och nu var det en hytt. Inte kickar man ut en sjuk yngling på hemväg från punkfestival i Köpenhamn. Naturligtvis sa jag att han lugnt kunde sova vidare och erbjöd en huvudvärkstablett för att lindra hans plågor.
På morgonen, innan våra vägar skildes åt, presenterade han sig artigt och tog till och med i hand och tackade för vänligheten. Fler borde vara som du, sa han och jag blev nästan lite rörd.
Han kunde ju ha varit mitt barn. Jag vill tro att någon vänlig själ hade förbarmat sig också över mina barn ifall de hade varit i samma situation.
Också maken hade en spännande natt bakom sig, visade det sig när vi möttes i cafeterian. I hans herrhytt snarkades det i alla kojer och i två av dem låg det dessutom kvinnliga besökare och fnittrade.
Han fick knappt en blund i ögonen. Men som tur var hade han överslafen och slapp i alla fall trängas med främmande kvinnfolk.
Jag säger som Forrest Gump: Livet är som en chokladask. Du vet aldrig vad du kommer att få.
