Min jakt på kommunikationsfixar
När jag var liten var jag ett tag fixerad av att kolla brevlådan. Trots att jag visste mer eller mindre när postbilen brukade komma förbi kollade jag den alltid om jag gick förbi tidigare på dagen. Ibland kollade jag trots att den redan blivit tömd samma dag. Till saken hör att jag aldrig egentligen fick post, och då ännu inte brydde mig så mycket om att läsa tidningen heller. På något sätt var det bara känslan jag gillade. Den där lådan var slutpunkten i ett enormt och intrikat system som kopplade mig till omvärlden. Synd bara att omvärlden aldrig hade så mycket att säga.
Denna fixering överfördes rätt fort på den Nokia 1100 som var min första mobil så fort jag fick den. Messignalen, ett kort och enkelt pip tillsammans med en vibration blev någon form av trigger. Det spelade mindre roll att det skulle ta ett par år till innan jag började messa om intressanta saker. Jag fick mess, förbindelsen till omvärlden fanns där och det var allt som räknades.
Nästa steg var MSN Messenger. Tjänsten är död och ur världen nu, utkonkurrerad av Facebookchatten, men många av de jag brukade chatta med talar fortfarande varmt om MSN. Där kunde man få både mail och chattmeddelanden vilket gjorde det till det perfekta stället för en ännu ovetande kommunikationsjunkie att få sin dagliga fix. Dessutom hade de en rolig signal som spelades när man fick ett meddelande. Det är så beroenden skapas. Man sprang till skärmen när man hörde det. Om ni någonsin försökte läsa era läxor medan ni var inloggade på MSN vet ni vad jag menar. Do-du-dun!
I jämförelse är Facebookchatten väldigt tråkig och det var kanske där jag insåg att halva nöjet låg i kommunikationssättet. ”The medium is the message”, sa Marshall McLuhan, kommunikationsfilosof, om TV:n på sextiotalet. Det är inte vad man ser på TV, utan att man väljer att se på TV som påverkar människan mest. För mig var det mindre viktigt vad det stod i mina meddelanden än att, och hur, jag fick dem. Facebook ger mig inte mina kickar. Jag har trots det spenderat en ogudaktig mängd timmar där i jakt på dem för det är så man gör numera. Där blev verkligen mediet meddelandet.
För att tillfredsställa mitt behov av spännande kommunikation kom jag överens med en väninna om att vi skulle börja skicka brev. Hittills har jag fått dem från Amsterdam och någonstans i Lettland och jag har blivit lovad ett från Barcelona. För första gången har jag något att vänta på när jag kollar brevlådan.
