DELA
© Nya Åland

Min faster

Min faster rensade rabatter en gång om året. Däremellan betraktade hon sina myllrande planteringar från balkongen, gick ut ibland, petade i myllan med en tå och mumlade något om hönsgödsel.
Hon odlade rabarber med bravur. Knepet var, sa hon, att dra upp dem med ett mycket bestämt ryck utan att tveka och utan att tänka på rabarberpajen de snart skulle ingå i. Sånt kände de på sig, sa hon.
Hon var andra kassör i syföreningen och bokförde alla utgifter i ett blått häfte. Syföreningens årliga utfärd till prästgården vållade varje höst problem för min faster. Hon bokförde och bokförde, staplarna växte men hon fick aldrig glassen och bussabonnemanget att gå ihop med ihop med summan som fanns kvar. Varje år gjorde det henne lika olycklig.
Hon lyssnade på Mia Marianne och Per Philip som sjöng andliga sånger. Jag pillade på skivtallriken medan skivan snurrade och aldrig har jag sett henne så arg. Det var att häda, sa hon, för Mia Marianne och Per Philip sjöng rena rama gussordet.

I hennes skafferi fanns alltid en burk hårda fruktkarameller, de där som är så skarpa i kanterna att de gör hål på gommen då man suger på dem. Hon bjöd också på isglass som var så kall att läpparna fastnade och glassen blev blodig.
Hennes hår var tunt och hade alltid varit det. På gamla dagar permanentade hon håret hårt och bar dygnet runt de små pärlörhängena som hon fått av sin pappa till konfirmationen. Hon sa att de gjorde henne ung på nytt och jag fick känna på dem. De var alldeles blanka.
I sin bibel torkade hon alla fyrklövrar hon hittat under sin livstid. Det blev ganska många och då man öppnade bibeln singlade torkade fyrklövrar ut över mattan. På alla fyra kröp min faster och jag runt och samlade upp dem, då var hon på sitt bästa humör.
Den här, kunde hon säga och hålla upp en skrynklig fyrklöver, hittade jag på midsommarafton -37, strax innan jag skulle ut och dansa. Jag hade prickig klänning och satt inte still en enda dans.
Och jag visste ju, min faster hade aldrig varit ute och dansat.

Jag fick hjälpa henne med att mangla sängkläder och borddukar. Jag måste akta fingrarna och fick bära de färdigt manglade lakanen till linneskåpet. Faster hade huckle på huvudet och doftade lavendel och vädrade lakan. Konstigt nog är det alltid sommar i alla mina minnen om faster, lakanen hade alltid torkat utomhus och doftade så friskt att faster log.
Hon nynnade då hon skalade potatis, hon sov med hårnät och förvarade gräslök i en burk i frysen. Källaren i hennes hus doftade jord och cement, nytvättade lakan och damm.
Hon hade en sned framtand och målade tånaglarna ljust rosa i trygg förvissning om att de andra syföreningsdamerna aldrig skulle se dem.