DELA
© Nya Åland

Mellan skumpa och boboll

ett tåg mellan Jyväskylä och Kouvola var jag så lycklig. Nu när jag börjat stressa upp mig över byte till vinterdäck, grannarna klagar över mina tunga steg i lägenheten och ljuset känns så långt borta har jag insett att det var det bästa ögonblicket på hela sommaren.

Jag hade varit på mina vänners bröllop och var fortfarande helt upplyft av hur kära de var. Hur vacker bruden var, hur mycket de skrattade, hur god maten var, hur trevliga alla gäster som jag aldrig tidigare träffat var.
Bandet hade börjat med vals och avslutat med klassikern ”Mato” från Apulanta, ett band jag (och halva min generation) älskade innerligt när jag var 13 år. Vi hade tagit bussen tillbaka till staden från festplatsen och dansat på gatorna, i valfri stil, med varsin tyst låt spelande i öronen. Bruden hade bytt sin långa, vackra klänning till en kort, tajt och skinande vit, och vi hade ramlat in på en klubb.
Resten av natten hade jag druckit skumpa direkt ur flaskan, dansat med någon som dansar bra och snubblat på lite hemligheter i stadshotellets korridorer.

Sedan hade jag raskt tagit mig upp och ner till hotellfrukosten och med bara lätt skakiga händer ätit mig igenom ägg och toast och pratat mig igenom festen med de andra gästerna.
Jag hade tagit min väska och traskat ner till tåget. Där satt jag nu och mitt land var vackert utanför fönstret. I hörlurarna hade jag lite halvpinsam finsk musik som gjorde mig ännu gladare. Jag var ensam, ensam, men jag visste att jag hade mina vänner där jag lämnat dem och jag visste att de andra människorna på tåget också var bra och snälla även om jag inte kände dem.
Jag tänkte på bobollsmatchen jag skulle se med mamma när jag väl kom fram. Vi skulle ta våra sittunderlägg och reservregnjackor och hitta bra platser mellan gubbarna i keps. Mamma skulle förklara för mig när jag inte fattade något domarbeslut och hon skulle heja extra mycket på sin favorit Juho ”Hakke” Hacklin, som alltid fick oförtjänt mycket skit från hemmapubliken.
Sami Joukainen skulle som vanligt vara hemmalagets stjärna. Dålig på att springa, gudomlig på att slå och älskad av alla. Varje gång han lyckas slå hem en löpare bjuder kvartersrestaurangen honom på en pepparbiff.

Saker är sällan som bäst när de händer. Därför finns det ingen vits med att leva i nuet. Jag drömmer mig tillbaka, jag drömmer mig fram. Då blir en ensam tågresa det bästa man gjort på hela sommaren.

Annakaisa Suni