DELA
© Nya Åland

Mellan sexchock och gapskratt

Sällan har sexchockar förefallit så oskyldiga som i ett program häromkvällen, med Lena Philipsson. Min Lillsippa och jag tittade med gemensamma krafter, och jag kände inget som helst behov av att hålla för ögon eller öron när Lena Ph klämde sig på brösten och kallade dem Humle och Dumle, eller när hon och Charlotte Perrelli åmade sig och sjöng Flickorna i Småland.
Det var ju roligt. Det förstod till och med ett barn.

Antingen är det svenska folket eller dess massmedier oerhört pryda eller totalt humorlösa, men dessa exempel har alltså förorsakat stora rubriker i svenska media. Däremot har ingen skrivit om de dagliga kopulationsakterna i MTV. Varje förbannade låt handlar till synes om sex, med lyktstolpar, med bilar, med statyer, undantagsvis med levande men alltid bildsköna människor.
I musikvideons värld finns inte en kvinna som kan gå rakt. Alla stolpar fram i någon slags imitation av gå-på-slak-lina- och-skaka-på-rumpan-akta-så-du inte-trillar-av-för-repet-är-bara-så-brett-som-dina-stilettklackar…äääh -gång.

Det plutas med munnar, slickas läppar, bullas upp bröst och flexas med muskler, allt medan musiken mal på och oftast handlar om något helt annat. Totalt befriat från självinsikt, ironi och humor.
Det måste vara det effektivaste sättet att ta död på musiken.
Eller kanske inte? Kanske det är därför som så mycket av dagens musik och det som jag tyckte om förr känns så likgiltig?
Jag har på allvar blivit för gammal för en viss sorts musik. Den sorten som med tveklöst allvar ropar ut sin ilska över världens auktoriteter, sin förtvivlade förälskelse och sin passion för extatiskt festande – no matter what.
Det känns, ursäkta nu, lite pubertalt. Jag blir uttråkad eller full i skratt, och det känns så bräckligt, som om allt det där pompösa står och faller med att ingen drar ner läderbrallorna och avslöjar ett par vanliga prickiga kalsonger där under. Och att man absolut, absolut inte skrattar.

Så, alltså, var var jag. Lena Philipsson. Hennes musik har jag aldrig gillat. Inte rösten heller, ja knappt nånting. Men attityden, den självironiska glimten, det där ”skratta på ni…” Det gillar jag. Om alla sexchocker i tv ändå var lika charmiga och lika intelligenta.
Nu slår mig ett förfärligt minne. Jag rodnar när jag skriver det, men ok. Jag var kanske 14 år. Svartklädd och tragisk. Jag stod lutad mot diskbänken hemma i köket och förklarade för min mamma hur vi tänkte, vi i min generation. Vi hade förstått att hoppet var ute, att vi nog inte skulle få leva till vuxen ålder. Det var mycket sorgligt.
Först nu, när jag är 42, kan jag inse att den där lilla ryckningen i min mammas ansikte inte var av fasa, utan ett mycket väl kontrollerat leende.
Jag hade nog aldrig förlåtit henne om jag insett det då.